Harry Potter and the Deathly Hallows, part 1

Källa: http://www.collider.com/

Om jag skulle säga något om de tidigare Harry Potter-filmerna så skulle jag sammanfatta dem med ett ord: "meh". Om man bortser från de tre första har jag bara sett filmerna på bio, en gång, och sen glömt bort dem eftersom de varit otroligt tråkiga. Jag har inte gillat dem som filmer, och jag har inte gillat dem som filmatiseringar.

Deathly Hallows part 1, däremot, är filmen som äntligen ändrar det här. Jag vill se den igen, och då är det bara några dagar sen jag såg den på bio (när ville jag sist se en HP-film igen? När jag var tretton typ). Jag har inte läst boken på ett tag, så jag kanske är mer positiv till filmen än vad jag annars skulle vara, men det betyder för mig bara att den lyckats som film, vilket är minst lika viktigt som att den är en bra filmatisering.

Visst är den stundtals seg, men det tycker jag att boken är också. Campingen är den tråkigaste delen av boken, och jag vet att när Ron sticker iväg så sitter jag i stort sett bara och skummar resten av sidorna till han kommer tillbaka (Ron och Hermione är mitt favoritpar i HP, så jag har mina skäl). Ungefär samma sak var det under filmen, jag ville snabbspola tills han dök upp igen. Det kanske låter som ett dåligt betyg, men för mig betyder det att de har fångat känslan i boken på ett övertygande sätt.

Det kanske inte är en fantastisk film för de som inte läst boken, men jag tycker att många av de scener som vi som fans stör oss på är det som kanske ger ett sammanhang för de som bara ser filmerna. Det som saknades är det som inte för handlingen framåt i de flesta fallen, och sen är undertecknad övertygad om att några viktiga, borttappade scenerna kommer att komma i nästa film.

Att dela upp filmen i två är nog ett av de bättre dragen de gjort (något jag önskat att de gjort redan i fjärde filmen), och delningen tycker jag känns helt perfekt. Det funkar som en riktig film, med ett tydligt slut, även om man längtar till nästa film redan innan eftertexterna dykt upp. Att nästa film, med all action, kommer att bli ett värdigt slut på serien är något jag inte ens är lite osäker på.

Det här blev inte så mycket en recension som allmänna tankar, men det är så det blir när vi Harry Potter-nördar ska diskutera filmerna. Vi kan inte hålla oss sakliga. Därför får ni ett stycke med lite mer filmiska åsikter:

Ralph Fiennes tolkning av Voldemort är tyvärr mer skrattretande än skrämmande, men Bill Nighy som stressad trolldomsminister är helt och hållet övertygande. De tre huvudrollsinnehavarna har växt in i rollerna på ett sätt som man aldrig hade kunnat tro för tio år sen, och deras supporting cast är fantastiska hela vägen. Filmens största behållning är ett animerat inslag om "The Tale of the Three Brothers", men det betyder inte att resten av filmen inte är bra, utan visar bara hur bra det faktiskt kan bli.

Med tanke på källmaterialet - den segaste delen av boken - har de gjort det bästa de kan, och därför ger jag Deathly Hallows part 1 4 fläderstavar av 5 möjliga, med förhoppningar om att nästa film tar alla 5.

Scott Pilgrim vs the world

Källa: http://kulturbloggen.com

Filmen jag sett fram mest emot i år har äntligen kommit till Sverige (okej, min recension är lite sen, men det var så jag kände när jag faktiskt fick se den), och frågan är om den kan leva upp till mina förväntningar på den.

Det är många saker som jag stör mig på i den här filmen, faktiskt. Mest är det väl kemin mellan Scott och Ramona, eftersom den finns typ inte. Jag vet inte riktigt hur man ska kunna heja på dem som par när jag har svårt att se dem som ett sådant, och därför känner jag mig mystiskt oengagerad i just deras förhållande.

Det finns många småsaker också, som jag har glömt bort nu eftersom det gått två veckor sen sist, men det ändrar inte det viktigaste: jag har inte skrattat såhär mycket på bio på länge. Den första timmen av filmen tror jag inte att jag slutade skratta heller, för den är fruktansvärt rolig. Det tonar ner sig lite grann i andra halvan, när det blir mer action och mindre humor, men det gör inte filmen sämre.

Actionscenerna i filmen gränsar till det bisarra, och jag tycker inte att de blir tråkiga fast de har ungefär samma upplägg allihop. Varje ondskefullt ex har sina egna svagheter och styrkor, och lyckas alltid ta med sig en ny, flippad superkraft som man själv önskar att man hade (veganpowers? Ja, tack!).

Eftersom det finns så mycket jag stör mig på (även om jag inte fått med så mycket av det här), så kan jag inte ge den här de 5 mynt av 5 som jag önskar att den var. Istället får det bli 4,5 coins av 5, för den levde till största delen upp till den hype jag haft kring filmen, och det är en film jag kommer se om massa gånger.

Due Date

Källa: http://www.kcconfidential.com

Nu börjar det bli mycket film att skriva om...

Due Date! Filmen från skaparen av Baksmällan med Robert Downey Jr och Zack Galifianakis (vars namn jag äntligen lärt mig att stava!). Man tycker ju, när man hör det, att det måste vara en fantastisk film, i alla fall om man som undertecknad är ett stort fan av Baksmällan.

Tyvärr är det här en sån film som inte lever upp till hypen. Den är inte dålig, och jag skulle inte säga att man inte ska gå och se den, men där Baksmällan alltid håller sig precis på gränsen, går den här över den ett par gånger. Speciellt skämten om att runka, och hundar som runkar, är lite för mycket för att det ska vara roligt.

RDJ och Zack (som alltid kommer att vara Davies i Tru Calling för mig) är roliga däremot, och de är roliga ihop. Vad jag gillar är att RDJs karaktär inte är särskilt snäll egentligen, vilket gör att man aldrig känner att Zack är för dryg och att RDJ inte förtjänar det. Problemet är att man inte riktigt kan relatera till någon av dem, men samtidigt behöver man väl inte alltid göra det heller.

Det är nog en film jag kommer att se igen, men inte på samma sätt som jag ser Baksmällan. Jag ger den 3,5 french bulldogs av 5 möjliga (jag funderade på att ge 4 bara för att det såg så sorgligt ut med en avklippt hund, men jag lät bli).

Machete

Källa: http://moviecarpet.com

Yes, Machete. Det finns inte så mycket mer att säga om den mer än att den är grym. Och använder sig av tropen Chekow's Gun mer än någonting jag någosin sett (men på ett fantastiskt sätt, förstås, om den tropen nu går att använda dåligt). Dessutom på ett sätt som aldrig kommer att kunna slås.

Så, istället för att fokusera på saker som ploten (döda alla), skådespelareinsatserna (de är alla bra på att döda folk) eller de eventuella politiska implikationerna (alla vita män måste dö), så tänkte jag istället skriva om den ur ett - håll i er hårt nu - genusperspektiv. Eller ja, typ.

För det här är en film med jävligt många tjejer i. Och alla tjejer i filmen är så jävla badass. Det är typ en brud som inte är det, och hon skjuts ihjäl efter att ha varit on screen i typ två sekunder, så det räknas inte riktigt. Annars är alla tjejer i filmen skitsnygga, och bra på att döda folk, vilket är precis vad de behöver göra.

Dessutom klarar filmen The Bechdel Test, vilket är imponerande för jag kan inte minnas många diskussioner i filmen som inte handlar om Machete (well, go figure, hans namn är med i titeln!). Jag minns typ inte sist jag såg en film på bio som klarade det, ja, i alla fall inte en film som på något sätt innehåller vapen och dödande.

Och, det jag gillar mest, är hur den förhåller sig till tjejer och sex. Visst, alla brudar i filmen vill ligga med Machete, och man kan ju tycka att det är lite konstigt med tanke på hur fruktansvärt osnygg han är, och att det mer eller mindre gör tjejerna till sexobjekt. Förutom att det inte gör det. Ni vet hur Sex and the City var så himla revolutionerande för plötsligt kunde man se hur tjejer faktiskt ville ha sex (och det visade de genom att fejka orgasmer)?

Det händer inte i den här filmen att en tjej inte tar initiativet till att ligga. Det är de som vill det, och Machete... tja, det är väl en av de roligare delarna av filmen som jag inte ska avslöja, men poängen är i alla fall att det är brudarna som vill ligga, och de som ser till att de får det. Gör det här Machete till den ultimata feministiska frigörelsen? Hell no, det är fortfarande en mexploationfilm som bygger på att man ska vara så hög på adrenalin när eftertexterna börjar att man glömmer bort alla eventuella problem filmen kunde ha, och ändå har den trovärdigare kvinnliga karaktärer än många "bra" filmer som ska handla om riktiga brudar.

Machete är underhållande och levererade exakt det jag förväntade mig av den, därför ger jag den 4 bloda machetes av 5 möjliga!

Biospam

Det här är ju INTE okej. Har ju tagit mig hundra år att skiva här, och då har jag ändå sett MASSOR av filmer den här sommaren. Därför blir det lite filmspam nu. Vi börjar med sommarens biofilmer!

Prince of Persia... allvarligt talat. Den här filmen... är så jävla dålig. Det är helt otroligt hur värdelös den är. Styltig dialog, karaktärer som man inte tror på för en sekund, en löjlig kärlekshistoria, överdriven plot - you name, it has it. Jake Gyllenhaal som hoppar omkring som en damn hamster? Check. Steven Spielberg-knappen ("den löser alla problem med löjliga mängder specialeffekter)? Check. Nice action? Check!

Men mot all logik så kände jag mig faktiskt inte lurad på mina pengar, eller min tid när jag kom ut från biografen, för det här är mer eller mindre defintionen på "so bad it's good". Mitt största klagomål är att jag inte kände mig så taggad på parkour som man kunde förväntat sig.

Därför får den 2 timglas av 5 möjliga!


Åh, A-Team! Förväntar du dig action av den här filmen så kommer du få precis det du vill ha. Det är som att varje gång skaparna började känna att de inte visste vad de skulle göra, så kastade de in ytterligare en actionscen. Men det är lugnt, för oss som gillar sånt blir det aldrig riktigt ett problem. För de som inte gillar det är det väl en annan femma, förstås.

Nej, A-Team är inte en film full med karaktärsutveckling, trots att det citeras Gandhi till höger och vänster, men det är helt okej med mig, för karaktärerna som finns där är tillräckligt bra som de är. Jag har ju inte sett serien, så jag kanske inte kan uttala mig fullt och fast (jag gillar till exempel Quinton 'Rampage' Jackson, även om Sharlto Copley är den som stjäl showen - som vanligt), men helt ärligt: I pity the fool som inte uppskattar overthetop-action när den ser det.

A-Team får därför 4 av 5 möjliga!


För kärleken är Sveriges svar på Crash, och även om man kanske mest vill se den för Danny Glover (INGEN trodde mig när jag berättade för dem om den här filmen, tills de själva såg trailerna, för ingen tror att han skulle vara med i en svensk film), och den är faktiskt bra. Problemet är att ju närmare slutet man kommer, desto mer spårar den och till slut finns det inte en enda karaktär man kan relatera till.

Men det gör inte att slutet blir sämre för det. Både jag och Elin var lite smått i chock efter att vi hade sett den, för oavsett hur filmen varit fram tills dess är slutet riktigt bra, och väldigt emotionellt. Det här är inte filmen man ser om hundra gånger, men den är värd att se åtminstone en gång.

För kärleken får 3,5 Danny Glover av 5 möjliga!


Okej, jag erkänner... jag har inte sett original-Karate Kid. So sue me! Gör det att jag inte kan uppskatta den nya Karate Kid (eller "Kung Fu Kid", som alla tycker att den ska heta) på rätt sätt? Tveksamt. Enligt Elin är storyn ungefär densamma, men lite mer episk. Självklart är den mer episk - allt är mer episkt på 2000-talet.

Den är ungefär vad man förväntar sig av den. Mobbad kille lär sig kung fu, söt tjej att ragga upp, kineser med för höga krav på sina barn, träningsmontage utan powermusik men med episka helikopter-vinklar, och så vidare. För att inte tala om en supersöt Jaden Smith! Problemet är att den är lite för lång i början, vilket gör att man är lite negativt inställd resten av filmen när man väl kommit förbi det. Så svår är inte intrigen att det behövs 40 minuter bara för att etablera plot och karaktärer.

Karate Kid får 4 ätpinnar av 5 möjliga!


Jag har aldrig riktigt köpt Tom Cruise som den actionstjärna han anses vara. Tropic Thunder visade att han faktiskt kan vara rolig, och Knight and Day tycker jag mer eller mindra hamrar in det budskapet fullständigt: vara rolig, Tom, var rolig!

Att det inte är världens bästa film vägs upp av det faktum att Tom Cruise och Cameron Diaz är väldigt roliga tillsammans, även om det såklart blir lite tjatigt med osammanhängande knarksekvenser hela tiden. Och det som störde mig mest i slutet - om man väcker någon efter fyrtio timmar är väl kaffe det MINSTA man kan begära?

Knight and Day får 3 motorcyklar av 5 möjliga!


Det här är - om man får tro ryktena, och jag tror dem faktiskt - slutet på Shreksagan. Quadrologin som började med två av de bästa filmerna som någonsin gjorts, för att sedan få en tredje uppföljare som absolut inte nådde hela vägen fram. Kan en fyra då vara ett bra avslut?

Ja, jag tycker faktiskt det! Trots en alternativ värld så är den här nästan lika bra som de två första filmerna igen, kanske för att den fokuserar på det som vi verkligen vill se - Shrek och Fionas kärlekssaga. Som Shrek så fint uttrycker det på slutet, "I got to fall in love with you all over again", och det fick vi i publiken också göra.

Shrek Forever After får 4,5 åsnor av 5 möjliga!


Det är lättare sagt än gjort att skriva något djupt och vettigt om Inception. Den är inte ett så stort mindfuck som jag trodde, men det betyder inte att den inte är bra. Men vi kan väl börja med basics: den är välskriven. Trots att man kastas in i handlingen får man snabbt veta vilka regler det är som gäller i det här universumet, och varför man inte kan bryta dem hur som helst. Och reglerna bryts inte heller, i alla fall inte utan ordentliga konsekvenser.

Bara för att den är bra på papper behöver den inte vara bra på filmduken, men det är just det den är. Casten talar ju mer eller mindre för sig själv (äntligen börjar jag gillar Ellen Page!), och ingen av dem gör ett halvdant jobb heller. För att inte tala om hur den är klippt riktigt bra, så att man nästan alltid hänger med i vad som händer. Tja, utom i det absoluta, öppna slutet förstås...

Inception får 5 totems av 5 möjliga!

Robin Hood

Jag hade väldigt många idéer till fyndiga underrubriken till den här filmen när jag såg den. "Robin Hood begins", "Marion goes to war", eller "it's Robin, Jim, but not as we know him" är bara några av dem. Det känns helt klart inte som en fristående film.

Vem det än är som skrev Robin Hood så hade den personen ett problem: vad som först tog form som en skitbra medeltida actionfilm blev sedan på ett sådant sätt att man aldrig skulle kunna filma den utan att alla skriker "Robin Hood-ripoff!". Vad göra? Ändra handlingen - eller helt enkelt göra det till en film om Robin himself?

Titeln på filmen säger väl vad de valde att göra, och resultatet är inte en dålig film. Inte alls, den är underhållande (om än något lång), och hyffsat välskriven (inget Oscarsmaterial, men inget cringeworthy heller) där alla skådespelare preseterar bra, men aldrig fantastiskt (kanske med undantag för Max von Sydow och Mark Strong, som alltid gör fantastiskt ifrån sig).

Det är mycket i den här filmen som inte är som en vanlig Robin Hood-film (och med det syftar jag på tecknade Disney, Men in tights och Prince of Thieves - de enda jag sett). Det kommer aldrig nog kung Richard i form av en amazing cameo och räddar dagen, Robin tar gärna från de rika, men bara vid ett tillfälle ger han till de fattiga, och framför allt är han inte Robin Hood med pilbågen förrän absolut i slutet. Vilket jag personligen tolkar (tillsammans med Cate Blanchetts hyffsat onödiga voiceover) som att vi kan vänta oss Robin Hood 2 inom en snar framtid.

Förväntar man sig inte för mycket av den här filmen kommer man inte heller att bli besviken, vilket jag tycker gör den värd tre pilbågar av fem möjliga!

Invictus

Det räcker med att veta att det här är en film om Nelson Mandela - där han spelas av Morgan Freeman - regisserad av Clint Eastwood för att bli taggad på att se den . Trots allt, Mandela själv har sagt att om någon ska spela honom så är det Freeman (big whoop - JAG skulle vilja att Freeman spelade mig i en film om mitt liv), så den är godkänd på högsta nivå.

Problemet med en film om Mandela är ju var fan man börjar någonstans. Han har ju haft ett ganska händelserikt liv, och att se någon sitta i fängelse i 30 år kanske inte är en fantastisk film. Efter att ha tänkt länge och väl åkte i alla fall Freeman och manusskribenten hem till Mandela, och Freeman sa något i stil med: "nu har vi hittat en del av ditt liv som vi tycker verkligen visar vem du är som person..." och innan han hann avsluta meningen svarade Mandela: "ah, VM."

True story - och man kan förstå varför. Mandela och VM är en väldigt inspirerande historia, och Clintan lyckas göra den rättvisa. Till sin hjälp har han i och för sig ett fantastiskt cast - jag kan inte komma på någon som inte gör hur bra som helst ifrån sig - och nästan hela familjen (frun och en av sönerna har hjälpt till med musiken, och en annan son spelar rugbyspelare).

Filmen uppehåller sig aldrig för mycket vid någonting, den drunknar varken i politiken, sporten, eller någons privatliv, och jag tror att den vinner mycket på det. Vi får lära känna Mandela, men mest via andra personer (främst Matt Damons François Pienaar) så han är alltid "mannen, myten, legenden". Det här är en film som handlar om vad som hände, och det är där den håller sig.

Skådespelarmässigt så talar oscarsnomineringarna nästan för sig själva, men bara nästan. Det fanns flesta skådisar vars namn jag inte kan, men som definitivt gjorde precis lika bra ifrån sig - om inte bättre - än i alla fall Matt Damon. Ska man klaga på något tycker jag att man ska klaga på det, eller bristen på andra nomineringar kanske.

Så, för att summera: en inspirerande, sann historia där alla skådisar gör sitt bästa och det faktiskt räcker till. Jag ger den fem rugbybollar av fem möjliga!

Iron Man 2

Så äntligen är Iron Man 2 här! Precis som man förväntar sig så är den full av nice action, one-liners, och självklart the hotness that is Robert Downey Jr. Med de grejerna så undrar man ju om det kan bli en dålig film?

Helt ärligt tycker inte jag det. Jag tyckte den var skitbra, och jag kan inte komma på en enda scen i hela filmen som inte var bra. Det var möjligen en viss vetenskaplig tvivelaktighet där ett tag, men kan man verkligen kritisera en superhjältefilm för att vara ovetenskaplig? Nej, jag tror vi ska droppa det.

Den här filmen bjuder på superbadguyen Whiplash (som aldrig kallas det i filmen) spelad av Mickey Rourke. Förutom att han är fucking badass som Whiplash (säg såhär: Samuel L är med i filmen, men jag utnämner ändå Mickey Rourke filmens Bad MotherFucker) så stjäl han nästan showen som Ivan Vanko. Jag vet inte hur han gör det, men sättet han levererar sina ryskbrytande repliker ("I want my buuurrrrd.") på fick mig att garva nästan varenda gång.

Don Cheadle ersätter Terrence Howard som Rhodey, och han gör det bra. War Machine var med mindre i filmen än vad trailersarna hintar på, men det är för att de har en ganska lång del i mitten där Tony Stark bråkar med SHIELD ("I don't want to get off on the wrong foot here, do I look at the patch or the eye?") och börjar forska lite i familjehistorien. Efter allt det här kan man ju förvänta sig att Avengersfilmen blir bra, och att tredje Iron Man knyter ihop intrigerna fint.

I den här filmen har vi också Scarlett Johansson som Black Widow - och hon är nice. Hennes fightingscener är kanske lite väl långa, men ett skönt avbrott till allt metallklinkande i resten av filmerna. Efter filmen klagades det på att hon alltid posade på ett visst sätt och att det var irriterande - men jag insåg efteråt att det finns en annan person som kör den posen precis hela tiden och det hör jag inte någon klaga på: Iron Man himself! Som vanligt måste tjejer vara perfekta för att slippa kritik i film...

Som film är den här bra, och som uppföljare tycker jag att den lever upp till förväntningarna. Den hintar lagom mycket till en tredje film, den överraskar oss med ett beslut i slutet återigen (inte lika mycket som "I am Iron Man" förstås), men den har en egen plot som funkar och som aldrig känns utdragen.

Till sist måste jag säga att det är ganska uppfriskande med så konsekventa titlar! Numera ska ju filmer alltid heta något med ett kolon, typ "Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl", eller "Prince of Persia: The Sands of Time" för att visa att det finns potential för en uppföljare. Då är det nice med kort och koncist: "Iron Man" följt av "Iron Man 2".

Iron Man 2 får 4 av 5 arc reactors!

Kick-Ass!

Så det här är inte direkt kritikernas favorit. Tja, vem fan bryr sig? Det är vi som inte är kritiker som köper, ser och gillar i alla fall, och då borde det ju vara våra åsikter som räknas eller hur? I think so.

Anyway, ur en icke-kritikers synpunkt, är det nice film?

HELL YEAH.

Jag tror det är svårt att uppskatta den här filmen om man aldrig drömt om att dra på sig en mask och mantel och ge sig ut och kämpa brott, men jag tror de flesta har det i alla fall. Vad jag tror kan vara ett problem med den här filmen är att ingenstans i trailersarna eller intervjuerna har jag läst något om hur otroligt mörk och seriös den är vid tillfällen.

Det här är inte en film om hur en kille drar på sig en våtdräkt och har the time of his life - inte ens en film om hur det är lite jobbigt ett tag när han är otränad och sen blir bättre - det här är en film om hur jävla jobbigt det egentligen skulle vara om faktiskt gav sig ut på gatan och inte var Bruce Wayne.

Och det är ju det som gör den så bra! Som en komedi hade den ju varit nice, men knappast något vi inte sett förut, men som den är nu är den helt fantastisk.

Innan jag glömmer det - Mark Strong. Finns det en bättre som spelar Bad Guys just nu? Jag vet att jag brukar förespråka Jeremy Irons på den posten, men jag tror han har fått rejäl konkurrens just nu.

Inte utan sina problem förstås. Den är lite over the top vid tillfällen, men det är ingenting som man inte kan förlåta. Det enda som jag tyckte var ett problem var Hit Girl. Missförstå mig inte nu, jag älskar Hit Girl och filmen hade lika gärna bara kunnat handla om henne - men problemet är när den är seriös. Hon är ändå bara en elvaåring, och tänker man för mycket på det bara det blir sorgligt. Och speciellt mot slutet när det blir riktigt jävla illa, då undrar man om det kanske är för mycket att göra en riktig karaktär av henne.

Men förutom det är Kick-Ass för 2010 vad Zombieland var för 2009 - en ny inspiration för oss nördar som fortfarande funderar på om det kanske, kanske skulle gå...

Doctor Who: Eleventh Hour

Så jag försökter förklara för min mamma vilken big deal det var med en ny Doctor och varför man ville se det så fort som möjligt. "Det är liksom som vem som sköt JR!". Hon tittade på mig med en blick som sa "mhmm, yeah RIGHT", men vi vet ju alla att jag har rätt i den frågan.

Och vad tyckte jag då?

I LOVE IT. Matt Smiths Doctor är fantastisk, allt emo som var Ten i slutet av säsong 4 verkar ha försvunnit och vi har återigen en Doctor som bara vill se fantastiska platser. Och det är ju faktiskt därför man gillar den här serien.

Att Steven Moffat återanvänder lite av handlingen från The Girl in the Fireplace - fast den här gången med mer fokus på att väntetiden är Doctorns fel - är inte ens ett problem för det görs så bra! Det ger oss ungefär samma motivation som Donna hade, fast lite yngre. Vi har till och med ett bröllop med tveksam utgång...

Och var det bara jag som fick gåshud under hologrammontaget av alla Doctors och fienderna de besegrat?

Det enda jag har att klaga på är namnet på avsnittet. Eleventh Hour? Det kändes som att Doctorn själv kläckte ur sig säkert tio bättre titlar under avsnittets gång.

Sen förstås - klippen från den kommenade säsongen!!!! Det bådar jävligt gott måste jag påstå: inte bara är cybermen och daleks tillbaka (jag älskade militärdaleken!), utan även änglarna samt en jävla massa typer jag inte kände igen... och var det bara jag eller fick man se en kort glimt av Bill Nighy där på slutet!? Fan, vi har en underbar vår att se fram emot...

Snart frisk!

Spenderade väldigt mycket tid i söndags och måndags med att se igenom hela Big Bang Theory, så det blev inte så mycket film där. Men lite hann jag ju med, så jag känner att jag vill skriva om dem med!

Mmmm, Tony Stark!! Jag skriver nästan bara om den här för att jag behövde en anledning att lägga ut en bild på honom, heheheh. Och för att påpeka att soundtracket är så jävla bra! Jag fattar inte att de tagit in en ny kille för tvåan (samt att det enda soundtrack som släpps verkar vara en skiva med AC/DC)! Idioter...


Sen försökte jag fortsätta med Jack Black-temat och se Nacho Libre, men... den var skittråkig så jag tröttnade efter en halvtimme och såg Tropic Thunder istället. Eller jag vet inte ens om den var dålig, men jag var inte på humör. Känns mer som en film man måste se i rätt sällskap...


Sen såg jag Forgetting Sarah Marshall som jag velat se aslänge. Den var bra, fast det var lite väl mycket naken Jason Segel i den. Jag kommer aldrig kunna se HIMYM igen på samma sätt... EHUM. Fast jag läste en rolig bit trivia på IMDB, att hela "bli dumpad när du är naken"-grejen faktiskt hände honom på riktigt, fast istället för att bli förkrossad tänkte han bara "this is hilarious, I need to write this down". Det ligger lite sanning i det...

Och icke att förglömma: Russel Brand var fantastisk! Första gången jag ser honom i något också, så det var trevligt!

Nu är jag snart frisk, så det blir nog inga mer filmspam på ett tag. Men det är en bra grej!

Fortfarande sjuk

Fortfarande sjuk, så jag har fortsatt se massor av film. Vad annars ska man göra liksom?


Robin Hood: Men in tights går uppenbarligen på TV4 Film, och eftersom jag var osäker på om jag sett den eller inte så gjorde jag det. Jag vet fortfarande inte om jag har sett den innan eller inte... men den var rolig! Patrick Stewart som kungen var ganska klockren också.


Efter det spenderade jag rätt mycket tid med att se första säsongen av Cougar Town. Det är en rolig serie faktiskt, fast den börjar bli lite Scrubs tycker jag det känns som. Fast det är kul att det dyker upp massa gästskådisar från Spin City, Scrubs och Vänner. Om än något uttjatat med några av dem som man vet har gästast både Scrubs och den här sen Spin City.


Bride Wars. Vad förväntar man sig av en sån här film? Absolut ingenting, och det är ungefär vad den levererar. Nej, jag skojade bara, den var ganska okej trots allt. Jag tyckte till och med Anne Hathaway var ganska okej, och normalt sett står jag inte ut med henne (efter slakten av Mia Thermopolis i En prinsessas dagbok, tror jag).

Fast den var samtidigt lite irriterande för det känns som att de hade kunnat lösa alla sina problem jätteenkelt och inte tjafsat så jävla mycket. Men de är ju brudar, så självklart måste de det. Dessutom var ju foreshadingen inför det förhållande som går åt helvete så löjligt uppenbar att man räknade ut hela filmen redan efter tio minuter (typ).


En annan film som jag tänkt se ett tag: Pick of Destiny. Om man gillar Tenacious D är ju det här en film man kanske borde se... om man inte gör det kan den vara värd att se ändå. Inte det mest briljanta som gjorts, och sen läste jag ju att eftersom den inte var en hit (ganska förståeligt) så blev Jack Black en :( och bestämde sig för att sluta skriva film. TÖNT. Skaffa en vettig person som ger lite feed-back och försök igen säger jag.


Min bror hade hyrt The Box så jag tog chansen att se på den. Den har ju en jävligt intressant plot: tryck på knappen och du får en miljon, men en människa du inte känner dör. Helt klart ett moraliskt dilemma som kunde vara intressant. Men jag kan ju säga utan att spoila er att beslutet om huruvida de ska trycka eller inte tas ganska snart, och efter det spårar den.

Hade filmen fokuserat mer på, tja, ångesten efter att ha tagit det beslutet. Men det gör den inte, istället så fokuserar den på vilka som håller på med den här lådgrejen. I slutet får man ytterligare ett dilemma, men som bara leder till att allt som kunde varit bra med lådan plötsligt känns onödigt för det hela har varit styrt från början. Så jag tröttnade ganska fort på den här filmen (kanske för att Jack Black inte är med, vem vet?).


Så för att undvika det problemet så såg jag School of Rock. Jag har sett den innan, men jag tyckte den var bra så det kändes inte som ett problem. Vilket det inte var heller, den är nice. Fast det är ju typ det den är, det är ju inte direkt en djup film eller så. ;P

Actually började jag just räkna upp alla Jack Black-filmer jag sett sen jag blev sjuk för en kompis på MSN. Det var fler än jag trodde...


Jag fick Year One beskriven för mig som en "typiskt amerikansk parodi"-film, vilket automatiskt fick mig att tänka på alla filmer som heter "blabla movie". Lyckligtvis var det här inte en sån film, men förutom det var det en ganska bra beskrivning. En rolig parodi, dock, måste ju påpekas.


Nu har jag dock nästan tröttnat på Jack Black (JAG SA NÄSTAN! Tro inte att jag inte fortsätter imorgon: jag hittar hela tiden nya filmer jag vill se), så jag tänkte ge mig i kast med en annan sitcom: The Big Bang Theory. Som alla har sett utom jag tror jag? Eller jag har sett en massa avsnitt från första säsongen och random avsnitt på TV, men nu tänker jag ta mig tid att se igenom hela serien. I think...

Sjuk

Jag är sjuk, så jag har suttit hemma och tittat på massor med film. Yay! Så här kommer massor med tankar.

Jag älskar den här filmen! Jag har sett den två gånger redan, men den är ju så jävla rolig. Jag antar att det är en fördel om man faktiskt är en Star Wars-nörd och fattar varenda referens (min bror påstod det iaf), och tänker att man gärna skulle vilja vara med om samma sak... men den är fortfarande sjukt rolig och en bra road trip-movie. Dessutom är det kul med ett budskap som är "var dig själv och väx upp", utan snarare "väx fan inte upp och glöm inte vem du är medan du gör det".

Det viktigaste med filmen är dock att det inte är en film som är gjorde för att man ska skratta åt nördar, utan en film för nördar. Det är en väldigt viktig skillnad där.


Nästa film jag såg var Kung Fu Panda. Många verkar tycka att det här är filmen när DreamWorks äntligen gjorde något lika bra som Pixar (de personerna måste ha glömt att Shrek är bättre än allt Pixar gjort, förutom Upp möjligen), men jag tycker inte den når ända fram. Den är bra, så möjligen kan man jämföra den med Hitta Nemo, men inte SÅ bra.


Så såg jag om Slumdog också. Det här är en sån där film som blivit fruktansvärt hypad, och trots det lever upp precis till förväntningarna. Den är varken under- eller överskattad, utan - som Sektorn så fint uttryckte det - perfekt skattad.

Dessutom har den ett seriöst sjukt bra soundtrack. Jag åkte väldigt mycket bil till det soundtracket förra sommaren, för av någon anledning passar det bra till det. Åtta välförtjänade Oscars det där.


Som ett Nick Hornby-fan borde jag kanske ha sett den här filmen tidigare (speciellt som jag ägt den i något år också), men av någon anledning har jag inte gjort det. Big mistake! Alla klagar på att de flyttat handlingen från England till USA, men det störde inte mig nämnvärt av någon anledning. Kanske för att alla skådisar var sjukt nice och filmen fortfarande hade samma nice stämning som jag minns från boken. Jag gillade den i alla fall!


Alltså jag hade ganska höga förhoppningar på den här filmen (haha, kan ni se ett mönster i filmerna jag ser by now, eller?), men jag tycker inte den levde upp till det riktigt. Visst, den var rolig och sådär, men det känns som att den försökte lite väl hårt för att vara en quirky feel-good film och tappade lite av känslan på grund av det. Det är väl ibland problemet när man ser vissa filmer som man tror ska vara på ett visst sätt: man blir besviken även om filmerna inte är dåliga.


Dagens avslutades med Yes man, som jag också hade ganska höga förhoppningar på. Och Jim Carrey och filmen levde ju upp till dem, problemet var ju bara att jag missat att Zooey Deschanel var med, och jag tycker hon är så grymt överskattad. I don't see it. Jag tycker bara hon är fjantig och försöker alldeles för mycket att vara konstig och speciell och det funkar inte för mig. Till och med hennes namn är fjantigt (Zooey!? Två o!?).

Men bortsett från det så gillade jag den, och blev lite taggad på att läsa boken den är baserad på...

Nystart

För hundrafemtonden gången bestämmer jag mig för att återuppliva den här bloggen. Varför ger jag aldrig upp? Därför att jag älskar film och TV, och när man väl kommer in i att skriva om filmer, då är det svårt att sluta.

Och det är det som har hänt nu igen. Inför Oscarsgalan såg jag nästan alla nominerade och skrev kommentarer om dem på min blogg, och nu när den är över inser jag att jag fortfarande vill skriva om filmerna jag ser... men jag tror inte att jag vill att min andra blogg enbart ska handla omdet.

Så here goes, ännu ett försök att återuppliva den här bloggen. Vi får se om jag tröttnar, men jag tror inte jag ska sätta någon press på mig själv att skriva om den dagligen som jag hade sist och som var anledningen till att jag tröttnade.

Cut!