Arnold goes 60

Idag fyller världens bästa Arnold år också! Det firas med en blogg och en lista på Arnolds fem bästa moments, enligt mig:

1. 1. När han berömmer sig själv för att vara en fantastiskt bra look-alike i Den siste actionhjälten

2. När han ror en uppblåsbar båt enbart iklädd ett par kalsonger (det kan vara badbyxor också, jag minns inte för min dåvarande pojkvän och hans bästis skrek för mycket) och massvis med muskler för att sedan iklä sig en enorm mängd vapen i Commando.

3. "Hasta la vista" ur Terminator.

4. När han vann Mr Universe 5 år i rad.

5. Alla filmer som förutsätter att Arnold kommer bli president. T ex Dr Who och The Simpsons Movie. Arnold for president!

That's enough of that shit.

R.I.P. Ingmar Bergman

Ingmar Bergman är död. Det är sorgligt. Inte för att jag sett så mycket av honom, typ ingenting, men jag har tänkt se Fanny & Alexander aslänge. Inte för att vara kulturell utan för att vi speedade igenom den en gång på teaterkunskapen och den verkade väldigt bra.

Men jag tyckte iaf att han förtjänade en liten blogg ändå. Kultursektorn planerar minnesceremoni i början av terminen, vi får se hur det blir med det.

Jag antar att han borde ägnat mer tid åt att spela schack och mindre åt regi. Eller nej, det är nog bra att han inte gjorde det ändå.

That's enough of that shit.

Harry Potter and the Order of the Phoenix

Det känns nödvändigt att påpeka att man kan säga att det här är den bästa Harry Potter-filmen hittills. Vad som dock är intressant är det faktum att egentligen, egentligen, säger det ingenting om hur den var. Men för att få en bättre uppfattning lägger vi till det här: jag skulle kunna tänka mig att se om den här filmen. Det kan jag inte med de andra.

Jag har hittills nöjt mig med att svara "okej" när folk frågar hur den var, för det blir inte mer än så. Grejen är att det som var dåligt var riktigt jävlia skitdåligt (t ex Sirius död, Harrys frisyr, hela inledningen, osv) och det som var bra var verkligen helt jävla fantastiskt (typ Umbridge och Luna Lovegood som är de bäst porträtterade karaktärerna ända sedan Gandalf, typ), och därför är det svårt att säga mer än "okej" för det är det som är mitt over all impression, om ni förstår vad jag menar.

Men visst, mycket var dåligt. I en recension jag läste sa de att de inte behållt massa sentimentalt tjafs bara för sakens skulle utan håller sig till det viktigaste, och det var både bra och dåligt. Många av mina favoritögonblick försvann, t ex en favoritkaraktär klipptes bort helt, men det gjorde också att filmen inte blev jättehastig som t ex fyran, eller full avonödiga sidetracks, som trean. Och det var mycket som var dåligt bara för att det var dåligt, jag menar hur kan Harry påstå att Cho grät när de kysstes? Jag såg den scenen och hon grät inte alls! Såna saker var hemskt dåliga.

Däremot var ju vissa karaktärer så fruktansvärt bra! Jag är en av alla dem som klagar på Lunas och Umbridges utseenden, Luna är för söt, Umbridge är för opaddig. Men BOY, do the make up for it? De var fantastiska. Jag hatade Umbridge, åh, vad jag hatade henne! Och jag mindes alla MAT-gänget-berättelser (eller snarare ugglerollspel) där hon hotade med att skicka oss till flickskola... det var exakt den karaktären jag såg framför mig, och det var underbart! Detsamma gäller Luna, jag visste att hon var ett devoted fan av böckerna, men jag visste inte att hon kunde skådespela sådär bra! Ärligt talat skulle det inte förvåna mig om hon faktiskt är Luna!

Men det mest intressanta i hela filmen är ju Sirius död. Utan tvekan. Det var kanske tio minuter innan den scenen skulle komma som det geniala, vackra och närmast estetiska i hans död slog mig. Jag har varit emot det innan, jag älskade liksom honom, men sen när jag satt där började hjag tänka på Stranger than fiction och plötsligt insåg jag: he had to die. Det hade inte kunnat sluta på något annat sätt, utan Sirius död skulle boken inte varit hälften så bra som den är. Och jag blev så lycklig, för äntligen kunde jag acceptera det där liksom. Hur vackert det skulle vara att se hur de tog död på honom. Och vad händer? Kunde man inte ge sig fan på att de skulle totalt förstöra den scenen, visuellt och händelsemässigt? Det tog mig säkert en minut att fatta att de inte tänka spola tillbaka, säga "oops, fel" och göra om allt rätt. De ville verkligen ha den sådär. Då höll jag på att dö lite grann.

Fast förutom det, jo, då var filmen bra. Slutet var ganska bra, trots att de tog bort många riktigt bra bitar. En bra sak med filmen var att mycket av Harrys PMS (pre-male syndrome, något som drabbar killar som ännu inte blivit män och deppar över det. Kan inträffa när som helst efter 14 år fyllda) försvann och då kunde de riktigt bra bitarna lyftas fram istället, och det var väldigt värt! Jag tror inte jag kommer läsa om boken med samma ögon igen.

Och Fred och George fantastiska avsked då? Visst, det kunde varit bättre. Men jag älskar dem, och jag kunde inte låta bli att njuta av varje sekund av den scenen. Och Flitwick... åh, Flitwick!

That's enough of that shit.

Live free or Die Hard

Min bror och jag tycker lika ganska ofta när det kommer till film. Vi samlar på Vänner tillsammans, brukar prata om filmer vi sett och tipsa om sånt som är bra, och sånt där som man gör. Därför kändes det lite uppmuntrande att han tyckte att Die Hard 4.0 var "kanske den bästa hittills". Men jag vågade ändå inte lita helt på det, det är ju trots allt en film som kommer ut 19 år efter att första filmen kom, och är det nåt vi lärt oss av Star Wars är det ju att manus knappast är som vin: de blir sällan bättre med åren!

Jag vill dessutom påpeka att det här inte var första gången jag var på bio med Dreaner och Martin. Men det här är första gången någonsin som jag helt lyckats glömma bort mitt sällskap och allt runtomkring mig, och bara kunnat koncentrera mig på filmen. Och det händer sällan, för jag har svårt att koncentrera mig.

Den var bra alltså. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om den är bäst av filmerna, men GSG är helt klart ett understatement när man ska ge filmen betyg enligt Popomundo, och det säger en del. Det är snygga specialeffekter, och även om Dreaner tyckte att det var "för mycket CGI" så håller jag inte med: that's the basis of its appeal! Det är underbar action, det är John McClane (noone does action like John McClane!), och det är precis allt man vill ha ur en Die Hard-film, och nu dessutom med fantastiska specialeffekter! Jag menar, visst har "gamla" filmer sin charm, det säger jag inte emot, men ibland så vill man bara kunna luta sig tillbaka och njuta rent visuellt. Och det kan man!

Och Bruce Willis gör åtminstone inte mig besviken. Visserligen har han tappat allt hår sen sist, vilket helt klart är ett minus, men han vet precis hur han ska göra McClane i alla fall, och det är allt jag behöver! Han är fortfarande bitter, utan någon som helst lust att rädda alla otacksamma idioter överallt, och han fäller fortfarande de där underbara kommentarerna hela tiden. Jag kommer tjata om det här tills jag dör: man måste kunna leverera sina one-liners! Jag tror inte Bruce Willis hade kunnat ta Jack Sparrows, Han Solo eller Indiana Jones one-liners, men han gör de här som ingen annan skulle gjort dem. De repliker han fäller hela tiden är den sorten som man har med en gång per film, och som folk lite krystat skrattar åt eftersom scenen innan varit så spännande. Det är inget krystat när John McClane säger dem, nånsin.

Dessutom fanns det en nörd med också, som var sådär söt som bara nördar kan. Och trots hans mesighet och eviga prat lyckades han med konststycket att inte vara jobbig/patetisk/osv utan det gick inte att ogilla honom: underbart. Det var massa ninjor också, vilket är skitjobbigt när man träffar dem i verkligheten, men det blir extremt snygg action! Och förutom "[the] asian chick, [who] likes to kick people" är det ju typ inte med några tjejer förutom hans dotter, förstås, och hur är hon? Fantastisk, hon är precis som McClane och hon äger. Det är ännu en av anledningarna till att filmen är så bra som den är tror jag, äntligen styr det upp sig med nån i hans familj i alla fall!

Faktum är att filmen var så bra att det nästan varit värt att vänta i en halvtimme och se den igen direkt efter. Och det var länge sen nåt var så bra.

That's enough of that shit.

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl

Jag och Trams utförde ett vetenskapligt experiment och tog reda på om första filmen faktiskt var bra eller om vi bara missat något. Det visade sig att den var det, så vi förstår inte hur allt kunde gå åt helvete efter det.

Hur som helst vägrar jag ge upp den här bloggen. Vägrar. Jag ser fortfarande bisarrt mycket TV och jag gillar fortfarande att skriva, så varför går det inte? Nu skriver jag det här och sen får alla som läser lämna en kommentar. Skriv vad som helst, typ "bajs" om ni vill bara ni skriver nåt. Och sen får ni gärna säga vad ni vill att jag ska göra också om ni orkar: skriva mer, skriva mindre, ge upp, skriva om TV, skriva om film, skriva om RDA... vad som helst liksom.

Kom igen, help me out!

That's enough of that shit.