Många saker slår mig i biomörkret. En är att filmerna lika gärna kunde rippat Star Wars-namnen: A new Dog, The Dog Strikes Back och The Return of the Dog. Vad har den jäkla hunden med någonting att göra egentligen? Fast å andra sidan är den rätt söt och gör inte särskilt mycket väsen av sig, så det kan jag acceptera. Till skillnad från vissa andra saker.
Låt oss dela in det i "Saker jag hatade", "Saker som jag inte hatade lika mycket" och "Saker som faktiskt tilltalade mig". Vi börjar med den första kategorin. Och jag tänker spoila, så var beredda.
Saker jag hatadeVi kan ju börja med det här: jag hatar alla tre huvudrollsinnehavarna. Jag gör det faktiskt, så varför ser jag filmen egentligen? Kanske för att jag inte hatade dem när första filmen kom (hädanefter refererad till som PotC). Antagligen.
Jag hatar Orlando Bloom mest. Den killen är helt talanglös, jag har lärt mig att acceptera honom som Legolas eftersom han har utseendet med sig, men han kan ju inte skådespela. Filmen igenom säger han samma saker hela tiden, samma tonfall, samma ansiktsuttryck, och GOD, I hate that guy. Så mycket att jag skrev en haiku om de tre saker som han säger i filmen. Här kommer den:
Oh, ElisabethI must rescue my fatherDon't trust Jack SparrowOch så skulle han ta över efter Davy Jones? Ursäkta mig, men det var ju ännu en sak som var så absurt uppfuckat att någon borde skjutas - TA ÖVER!? Davy Jones är fan ingen person man kan ta över efter, hela grejen med att han skulle vara med över huvud taget är så nära kulturell våldtäkt man kan komma utan att vifta med kuken framför Mona Lisa, och jag klarar det inte. Jag hatade den delen av intrigen, jag hatade den "moraliskt inkorrekt plottwisten" (citat Zackrid). Fy fan, alltså.
Keira Knightley då? Ursäkta mig, men vilken fjolla. Ungefär lika begåvad som mr Fjolla när det gäller att leverera repliker, och det där brandtalet hon höll var bara sorgligt. Sen är en annan intressant fråga när hon lärde sig fäktas så bra som hon kan, med tanke på att hon måste tillbringa 90% av sin vakna tid med att dricka vatten, i alla fall med tanke på hennes hy. Och tänderna tänker jag inte ens bry mig om att kommentera: okej för att hon är snygg, men ibland får man fan skita i det och försöka vara litelitelite realistisk. Tyvärr. Jag är över huvud taget så jävla trött på machokvinnor i äventyrsfilmer, det har inte funnits någon vettig sen Leia (Marion i Raiders är iofs också helt okej), och jag tvivlar starkt på att det någonsin kommer finnas någon mer. Vill ni veta tricket? Gör dem mänskliga.
Nej, fy fan. Hon ska inte göra den här rollen, den passar henne inte. Hon ska göra saker som Skruva den som Beckham och sen får det vara bra. Get over yourself.
Men vad kan jag möjligen ha för ont att säga om älskade, supersnygga Johnny Depp? Hah! En hel del. För det första hatar jag honom rent principiellt, alla hans fans är dryga jävlar som tror att de kan nåt om skådespeleri och dissar alla andra skåderspelare, framför allt Harrison Ford (ja, jag erkänner att jag är bitter och att det är personligt). Men sen är han faktiskt inte sådär jävla bra som alla säger. När såg ni t ex honom sist spela en normal roll? Det har nämligen aldrig hänt, JD kan bara spela helt cp roller. Dessutom kan man titta på Once upon a time in Mexico 2 om man vill ha bevis för att han ibland gör samma roll två gånger; jag gillade JD när jag såg den och tyckte ändå det var för mycket Jack Sparrow över den karaktären.
Karaktärsutvecklingen Jack Sparrow gått igenom är helt jävla cp dessutom. Han har gått från att vara dryg, självsäker, a never quitter som trots allt ändå tenderar att göra the right thing i slutändan, till att bli... jag vet inte. Jag vettefan vad han är i den här filmen. Sitt vanliga mongo jag, möjligen, men han har istället blivit fegare, halare, tråkigare... nej, jag gillar inte honom längre. Alls. Och att flera av hans repliker kändes direkt rippade från saker Han Solo säger - dåligt omskrivna. Det gör ju inte heller att den allmäna jämförelse PotC/Star Wars blir mindre påtaglig, och det här är inte jag som kommit på. DN hade en fin beskrivning av det hela i dagens recension, lite snabbt kan nämnas: kaxig huvudperson försvinner för att räddas, son försöker rädda sin far från den märka sidan, ett ondskefullt imperium håller på att ta över rymden... jag menar havet. Jag vet att jag lätt drar paraleller till Star Wars, må så vara, men om det här är nästa episka filmtrilogi, då lägger jag ner.
Men en sak hatade jag nästan ännu mer än de något tråkiga rollprestationerna: personen som skrev manus. Vad jag vill göra med den personen tror jag inte någonsin beskrivits ens i de morbidaste av böcker, dialogen var det värsta jag någonsin varit med om. Och jag brukar inte klaga på dåliga dialoger, jag kan seriöst leva med det allra värsta, men här... det gick bara inte. Alla körde riktigt dåliga one-liners, "arr"ade tid och otid, sa helt värdelösa saker och... nä, det går bara inte. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Sen har vi den där brudjäveln vars namn uppenbarligen är ett anagram på "Dalmatin". Yeah right my fucking ass att hon är någon jävla glassgudinna. Jag hatade henne i andra filmen och jag hatar henne ännu mer nu. Hon säger inte ett vettigt ord filmen igenom, är konstant superjobbig och hela grejen med henne och Davy Jones var rörig, onödig och bara superfånig. Dessutom pratar hon skitjobbigt och har äckliga tänder (kunde man inte taggat ner lite på hennes smuts och gett lite till Knightley?).
Och sist men inte minst: de roliga sidekicksen. Åh, vad jag hatar dem och har hatat dem enda sen första filmen och ÅH vad tråkiga de är! Too much Jar Jar Binks, not enough Ron Weasley liksom, hur orkar man? Ge upp, kom med nåt nytt.
Saker som jag inte hatade lika mycketHela grejen med Jacks konstanta ärkekloner var ju bara något irriterande. Okej, det var kul när man tänkte sig att han skulle få spendera evigheten med att umgås med sig själv, men när de sen envisades med att dyka upp filmen igenom började jag fundera på hur mycket The Beatles faktiskt haft att säga till om i den här produktionen. Alldeles för mycket, om du frågar mig.
Lord Beckett då, också en sån där onödig utfyllnadskaraktär som de kunnat skippa. Hade de tagit bort hela rymdimperiet hade filmen blivit mycket bättre tror jag, för ett av de största felen var just att hela tiden så skulle folk spelas ut mot varandra. När jag väl fattat vad en person ville (alla var nämligen på sin egen sida, och ingen annans!) förstod jag inte varför, om jag lyckades förstå båda de sakerna hade jag garanterat glömt bort vem det gällde. Jag hängde inte med och i slutändan så var det bara massa skepp och sen slogs alla. Man orkade inte ens låtsas bry sig.
Okej, I could go on like this forever, men jag orkar faktiskt inte just nu. Så vi tar lite bra grejer och sen skiter jag i det här. For now.
Saker som faktiskt tilltalade migInnan filmens premiär hade jag tre skäl till att vilja se den: Chow Yun-Fat, Keith Richards och för chansen att få dissa den efteråt. Det sistnämnda har jag gjort, och jag hade rätt i de andra grejerna också. Förvånande? Nej.
Chow Yun-Fat hade tyvärr riktigt, riktigt kassa repliker. Riktigt skitdåliga repliker, men trots det lyckades han ändå leverera dem så bra som han kunnat göra. Med en riktig manusförfattare hade vi antagligen fått ut mycket mer av honom, och det hade varit nice för han ÄR nice. Och jag förstår verkligen inte varför de dödade honom (efter att slamp-Elizabeth hånglat med honom såklart, hon var fan med varenda karl i hela filmen).
Keith Richards, ja... Han var kort och koncist, vilket var underbart. Han sa vad han tyckte, plonkade på sin gitarr, såg ut som Jack fast coolare, och sen var det inget mer med det. Okej för att det var supertöntigt med en bok med actual rules, men det var okej för han var... mer än okej. Fantastisk liksom.
Sen helt plötsligt insåg jag hur bra Barbossa är. Jag hatade hans återkomst i tvåan, det var så värdelöst så det finns inte, men plötsligt fann jag mig lite mindre bitter så fort han anlände på duken. Geoffrey Rush är bra, absolut, och han gjorde verkligen det absolut bästa av sina ganska torra repliker, no doubt about that. Efter ett tag började jag fundera på om jag inte höll mer på honom än på Jack, och det tror jag fan jag gör.
Och Norrington! En av de väldigt få ljusglimtarna i tvåan var just Norringstons uppgång och fall, jag älskade hans dekadenta jag och även om han lagt av sig det i den här filmen så var han fortfarande... bara allmänt underbar. Fantastisk skådis, och den enda karaktärsutvecklingen värd namnet faktiskt.
Slutligen tänkte jag bara säga att ärligt talat förtjänar inte den här eller tvåan att kallas uppföljare, utan första filmen är den enda värd namnet Pirates of the Caribbean. För den var faktiskt riktigt bra, trots att jag sett den för många gånger och trots att jag hatar Johnny Depp.
That's clearly enough of that shit.
Min lillasyster är mest känd för två saker, tror jag. Sina jeanskriser, samt sin skumma randomigitet (nytt fint ord jag kommit på) som leder till ryck av olika slag. Typ att hon - efter att ha tjatat om att få se mer Desperate Housewives ett par dagar - kommer in på mitt rum och förkunnar att hon ska se Ronja Rövardotter. Jag tror det har att göra med att hon fått två av låtarna till sin mobil.
