tisdag, september 26, 2006

Actors Study: Arnold Schwarzenegger

På något skumt vis är det väl mer eller mindre omöjligt att inte ha en åsikt om Arnold – han börjar som en före detta österrikisk, dåmera amerikansk body-builder, och sen blir han helt plötsligt megakänd skådespelare och slutligen (?) guvernör i Kalifornien. Även en person som anser honom helt talanglös måste väl erkänna att han faktiskt marknadsföra sig själv.

Personligen gillade jag honom inte särskilt mycket förut, detta beror mest på att en bekant till mig ett tag påminde ganska mycket om nämnda skådis, och när vi sa det till honom var hans svar ”han är en väldigt underskattad skådespelare”. Njaej, inte riktigt, va? Arnold fick inte precis sina roller på grund av fantastiskt skådespeleri till en början, det var muskler, muskler och återigen muskler som gjorde det (han vann inte Mr Universe fem år i rad för inget, lix). Terminator-manuset skrevs faktiskt så att han skulle få så lite repliker som möjligt, vilket gör att han är den skådis som fått mest betalt för ett ord i en film någonsin. Det ni!

Jag har, om jag inte minns fel, sett fyra Arnold-filmer: och då är det bara en Terminator-film (trean) med där. Dit hör också en film som jag bara orkade se halva av (och inte minns namnet på) för att den dels var så dålig och dels var så sjukt kvinnodiskriminerande. Sen träffade jag min pojkvän som anser att Arnold är den ultimata mannen (själv väljer jag ju som bekant Clint Eastwood där), och har nu sett även Commando, och en film som vid första anblicken verkade så dålig att den stod – fortfarande inplastad – i vår DVD-hylla i ett halvår innan någon i familjen orkade se den: Den siste actionhjälten. Varför? Bakgrundstexten säger allt:

”Jack Slater är Los Angeles häftigaste polis. Han slår stenhårt, skjuter blixtsnabbt, och existerar bara på film. Men det bryr sig 13-åriga Danny inte om, Jack är hans stora idol. Biografmaskinisten Nick låter Danny få en unik förhandspremiär på den nya filmen om Jack Slater. Ensam i salongen hänförs han av Jacks hjältemod. Men plötsligt händer något märkligt. Plötsligt sitter han i baksätet på Jacks bil mitt under en vansinnig biljakt! Ondskefulla brottslingar, öronbedövande explosioner, vinande kulor, nu är allt på riktigt. Sida vid sida med sin idol upplever Danny sitt livs äventyr. Danny älskar spänningen men kommer han att återvända till sin egen värld med livet i behåll?”


Låter det som en bra film i era öron? Det gjorde det inte i min familjs heller, men när jag väl såg filmen insåg jag att jag missat en viktig detalj: humorn. Efter inte särskilt lång tid inser man att den inte alls är så seriös som den skulle kunna vara, det blir inte hela ”åh, gud, vilken värld är egentligen bäst?”-dilemmat på slutet, för filmvärlden är sådär skruvad och överdriven som den är. Som vi vet att den är, för vi har sett den på TV sen vi var små. Det är inte verkligheten, och det är just därför den här filmen faktiskt är så bra – för att de insett det. Att Arnold sen dyker upp som sig själv när Jack Slater hänger med hem till verkligheten gör inte heller saken sämre – det är då man inser på allvar att han faktiskt har självdistans.

And thank God for that.

Utan den hade nog inte Commando gått att överleva, med en överdriven handling och överdriven action gäller det liksom att påminna sig själv. Det är Arnold, det är okej. Han kan knuffa ner en bil för en fet backe och köra utan motor. Det är inte alls ologiskt att han dödar en kille genom att armbåga honom. Och det finns inget som heter movie-mistakes i en film där Arnold använder det här vapnet – det är emot de fysiska grundlagarna.

Och på den tiden hade han ju faktiskt en fantastisk (amazing) kropp, det går inte precis att förneka (det är väl inte riktigt samma grej nu, men det funkar). Så i slutet av filmen, när Arnold hoppar ur ett litet plan som landat på vattnet, ner i en gummibåt, iförd endast kalsonger, fick man se det mesta (och killarna jag såg filmen med, för att använda ett engelskt uttryck, went nuts, tjejer som ser Johnny Depps överkropp framstår som helt normala i jämförelse). Man kunde se hur han spände musklerna extra mycket, sen en inzomning av bröstet och armarna – det är imponerande. När nämnda kropp sedan täcktes av vapen och militär utrustning, samt krigsmålades – då började jag nästan också pipa av förtjusning.

Det är möjligt att Arnold är lite underskattad ändå, beroende på hur man ser på honom – världen i allmänhet underskattar honom nog inte, men har man bara sett Terminator eller någon ”seriös” film som jag gjort innan gör man det nog lätt ändå. Vilket är synd, för Den sista actionhjälten är en så bra film att man borde se den. Åtminstone tänka tanken.

That’s enough of that shit.

Och, apropå ingenting, så var det här alltså första delen i min nya grej jag har här, med olika skådespelare i fokus. Det slog mig att det finns en massa skådisar därute som jag kan en massa onödiga saker om, så varför inte samla all sån fakta på ett och samma ställe?

söndag, september 10, 2006

Crocodile Hunter: Steve Irwin

Okej, att börja den här bloggen känns svårt för mig, inte för att jag var ett megafan av Steve eller något, självklart tyckte jag han var cool och så (mer om det senare, förstås), men jag måste erkänna att numera har han och jag en sak gemensamt, bevisligen: brist på liv. Jag har nämligen tillbringat de senaste sex timmarna med att titta på Animal Planets tribute-maraton till honom, och kan man sitta sex timmar framför TVn för att se på Animal Planet, då har man inte världens mest givande hobby.

I vilket fall som helst kan ni knappast ha missat att en av världens största TV- och djurprofiler (som dessutom bara råkar vara två ämnen jag gillar) dog i måndags, under de mest ironiska omständigheter som kunde tänkas. Steve Irwin har överlevt krokodiler, hajar, elefantar, ormar, spindlar - you name it - och dokumentärer om rockor som de skulle göra var helt ofarlig. Just de rockorna är nämligen väldigt skygga varelser, och den en farliga sak de har på kroppen är den giftiga spetsen som finns på svansen. Inte ens giftet är farligt, man bara tar motgift och sen är det över, men på kritiska ställen är taggen lika farlig som en kniv, och Steve fick den i hjärtat. Springandes mot land drog han ut den, blev medvetslös, och vaknade aldrig mer (RIP).

Så, vill man det, kan man alltid konstatera att det var meningen att han skulle dö. Någon ville det uppenbarligen: jag är inte en av dem. Visst, efter sex timmar av Steve kanske är lite hjärntvättad, men jag har alltid gillat honom - precis som resten av världen. Det är alltid kul att se någon lagomt galen människa riskera livet och alla möjliga kroppsdelar samtidigt som han ropar "amazing!" och "oh, you little beauty!", även om man inte vill följa allt som sänds slaviskt. Och han gjorde ändå en massa bra grejer, som han själv sa så kan man skrika "KROKODIL" utan att folk drabbas av masspanik nu för tiden, och ärligt talat - tillbaka till hjärntvätten - det är ändå ganska vackra djur.

Och det är ju bra TV, ändå. Jag vet inte om min högsta prioritering när jag ska ut och fånga krokodiler brukar vara att få med mig en duktig kameraman, men jag antar att om man sysslat med krokodiler är det väl mer än konst än något annat. Konst och livsstil, snarare, och då kan man väl lika gärna låta andra se vad man själv ser? Någonstans där tror jag det är, vi vill se galna människor, Steve Irwin vill visa vad krokodiler är (eller snarare inte är), och någon vill göra bra TV och tjäna pengar. Sörjer vi TV-tiden, Steve eller pengarna?

Kanske var det lika bra att han dog så, för som han själv säger vid ett tillfälle: "vilken tur att den inte dödade mig. I så fall skulle mina 38 år vara värdelösa" (jag citerar inte ordagrannt, men det var väl det där han menade). Steve Irwin kunde inte göra som Grizzlymannen, en krokodil hade inte kunnat döda honom. Visst suger det att han inte kunde få se något av sina barn ta över hans jobb, att han aldrig fick dra sig tillbaka, men han dog ändå när han gjorde det han älskade att göra, vilket antagligen är mer än vad jag kommer få göra.

Så, utan att egentligen ha sagt något med den här bloggen vill jag bara påpeka det: glöm fan inte bort honom, okej? Alla vet kanske inte vem han är när man bara nämner namnet sådär, jag är med om det hela tiden, men min svenskalärare sammanfattade det hela så bra en gång att det förtjänar att nämnas: "det är han, krokodiljägaren på TV som hela tiden säger 'amazing!'...", och tvingade oss att ha med honom i någon bisarr berättelse vi skulle skriva. Jag kommer till och med ihåg ett utdrag ur en av dem, som Simon skrev...

"...och gav Steve Irwing en pungspark.
- Amazing! utropade han."

Och tja... I'd be damned surprised om inte "amazing!" var ju det sista som han sa.

That's enough of that shit.