Harry Potter and the Deathly Hallows, part 1

Källa: http://www.collider.com/

Om jag skulle säga något om de tidigare Harry Potter-filmerna så skulle jag sammanfatta dem med ett ord: "meh". Om man bortser från de tre första har jag bara sett filmerna på bio, en gång, och sen glömt bort dem eftersom de varit otroligt tråkiga. Jag har inte gillat dem som filmer, och jag har inte gillat dem som filmatiseringar.

Deathly Hallows part 1, däremot, är filmen som äntligen ändrar det här. Jag vill se den igen, och då är det bara några dagar sen jag såg den på bio (när ville jag sist se en HP-film igen? När jag var tretton typ). Jag har inte läst boken på ett tag, så jag kanske är mer positiv till filmen än vad jag annars skulle vara, men det betyder för mig bara att den lyckats som film, vilket är minst lika viktigt som att den är en bra filmatisering.

Visst är den stundtals seg, men det tycker jag att boken är också. Campingen är den tråkigaste delen av boken, och jag vet att när Ron sticker iväg så sitter jag i stort sett bara och skummar resten av sidorna till han kommer tillbaka (Ron och Hermione är mitt favoritpar i HP, så jag har mina skäl). Ungefär samma sak var det under filmen, jag ville snabbspola tills han dök upp igen. Det kanske låter som ett dåligt betyg, men för mig betyder det att de har fångat känslan i boken på ett övertygande sätt.

Det kanske inte är en fantastisk film för de som inte läst boken, men jag tycker att många av de scener som vi som fans stör oss på är det som kanske ger ett sammanhang för de som bara ser filmerna. Det som saknades är det som inte för handlingen framåt i de flesta fallen, och sen är undertecknad övertygad om att några viktiga, borttappade scenerna kommer att komma i nästa film.

Att dela upp filmen i två är nog ett av de bättre dragen de gjort (något jag önskat att de gjort redan i fjärde filmen), och delningen tycker jag känns helt perfekt. Det funkar som en riktig film, med ett tydligt slut, även om man längtar till nästa film redan innan eftertexterna dykt upp. Att nästa film, med all action, kommer att bli ett värdigt slut på serien är något jag inte ens är lite osäker på.

Det här blev inte så mycket en recension som allmänna tankar, men det är så det blir när vi Harry Potter-nördar ska diskutera filmerna. Vi kan inte hålla oss sakliga. Därför får ni ett stycke med lite mer filmiska åsikter:

Ralph Fiennes tolkning av Voldemort är tyvärr mer skrattretande än skrämmande, men Bill Nighy som stressad trolldomsminister är helt och hållet övertygande. De tre huvudrollsinnehavarna har växt in i rollerna på ett sätt som man aldrig hade kunnat tro för tio år sen, och deras supporting cast är fantastiska hela vägen. Filmens största behållning är ett animerat inslag om "The Tale of the Three Brothers", men det betyder inte att resten av filmen inte är bra, utan visar bara hur bra det faktiskt kan bli.

Med tanke på källmaterialet - den segaste delen av boken - har de gjort det bästa de kan, och därför ger jag Deathly Hallows part 1 4 fläderstavar av 5 möjliga, med förhoppningar om att nästa film tar alla 5.

Scott Pilgrim vs the world

Källa: http://kulturbloggen.com

Filmen jag sett fram mest emot i år har äntligen kommit till Sverige (okej, min recension är lite sen, men det var så jag kände när jag faktiskt fick se den), och frågan är om den kan leva upp till mina förväntningar på den.

Det är många saker som jag stör mig på i den här filmen, faktiskt. Mest är det väl kemin mellan Scott och Ramona, eftersom den finns typ inte. Jag vet inte riktigt hur man ska kunna heja på dem som par när jag har svårt att se dem som ett sådant, och därför känner jag mig mystiskt oengagerad i just deras förhållande.

Det finns många småsaker också, som jag har glömt bort nu eftersom det gått två veckor sen sist, men det ändrar inte det viktigaste: jag har inte skrattat såhär mycket på bio på länge. Den första timmen av filmen tror jag inte att jag slutade skratta heller, för den är fruktansvärt rolig. Det tonar ner sig lite grann i andra halvan, när det blir mer action och mindre humor, men det gör inte filmen sämre.

Actionscenerna i filmen gränsar till det bisarra, och jag tycker inte att de blir tråkiga fast de har ungefär samma upplägg allihop. Varje ondskefullt ex har sina egna svagheter och styrkor, och lyckas alltid ta med sig en ny, flippad superkraft som man själv önskar att man hade (veganpowers? Ja, tack!).

Eftersom det finns så mycket jag stör mig på (även om jag inte fått med så mycket av det här), så kan jag inte ge den här de 5 mynt av 5 som jag önskar att den var. Istället får det bli 4,5 coins av 5, för den levde till största delen upp till den hype jag haft kring filmen, och det är en film jag kommer se om massa gånger.

Due Date

Källa: http://www.kcconfidential.com

Nu börjar det bli mycket film att skriva om...

Due Date! Filmen från skaparen av Baksmällan med Robert Downey Jr och Zack Galifianakis (vars namn jag äntligen lärt mig att stava!). Man tycker ju, när man hör det, att det måste vara en fantastisk film, i alla fall om man som undertecknad är ett stort fan av Baksmällan.

Tyvärr är det här en sån film som inte lever upp till hypen. Den är inte dålig, och jag skulle inte säga att man inte ska gå och se den, men där Baksmällan alltid håller sig precis på gränsen, går den här över den ett par gånger. Speciellt skämten om att runka, och hundar som runkar, är lite för mycket för att det ska vara roligt.

RDJ och Zack (som alltid kommer att vara Davies i Tru Calling för mig) är roliga däremot, och de är roliga ihop. Vad jag gillar är att RDJs karaktär inte är särskilt snäll egentligen, vilket gör att man aldrig känner att Zack är för dryg och att RDJ inte förtjänar det. Problemet är att man inte riktigt kan relatera till någon av dem, men samtidigt behöver man väl inte alltid göra det heller.

Det är nog en film jag kommer att se igen, men inte på samma sätt som jag ser Baksmällan. Jag ger den 3,5 french bulldogs av 5 möjliga (jag funderade på att ge 4 bara för att det såg så sorgligt ut med en avklippt hund, men jag lät bli).