Lost: Live together, die alone, del II

Alltså, så fort jag tänker på gårdagens avsnitt så känner jag mig helt "shit, shit, shit, CRAZY, man, I'm telling you". Det är fortfarande galet, jag fattar inte det här. Alls. Eller?

Men Desmond, Desmond, Desmond... han har verkligen blivit en av mina seriösa favoriter, om han dog nu... om han, Eko och Locke dog då har de lyckats ta död på tre av mina favorit på ett avsnitt (60% av favoriterna, om man är mattenörd). Shit, vad sur jag blir. Han får inte!!!

Men jag började ana det där med planet när jag kom ihåg reklamen som Z berättat för mig: "I think I made your plane crash". Ungefär när han sprang tillbaka till luckan efter att ha dödat Kelvin kom jag på det, så det gjorde väl inte så mycket, men lite smart kände jag mig. Fast det var ju mest läskigt sen, kom jag på, hur jäkla starkt är det där elektromagnetiska fältet egentligen? Ett helt flygplan liksom, det är inte precis lite det!

Och shit vad jag blev sur när jag såg de där anteckningsgrejerna bara ligga där på ängen - vilket jäkla slöseri med tid! Jag blir så arg! Men det ger ju klart stöd åt Desmonds teori om att det är de i den luckan som studeras och inget annat, men jag vet inte. Å ena sidan tror jag att alla där studeras av någon, å andra sidan försöker jag låta bli att tro för ju mer jag tänker på det desto mer huvudvärk får jag. Den här serien är galen, hör ni det - GALEN!

Locke, då, jag SA ju att man kunde lita på honom! Och då menar jag innan han blev knäpp och slutade tro (man får aldrid tappa tron! Never!), jag visste att man kunde lita på honom. Jag hoppas han hittar tillbaka till det där nu (om han inte dött, alltså), för då kanske vi kan få lite ordning på den där fördömda landbiten!

Kate-Jack-Sawyer, wooow, I sense trouble. Min första tanke var att The Others är galna vetenskapsmän som vill studera en real life-trekant, men sen kom jag på att det är alldeles för logiskt för en serie som Lost, så jag dissade den tanken. Nu vet jag inte vad jag tror, men jag har en känsla av att nothing good will come of it. NOTHING.

Kyssen var bäst. Det var det enda som man verkligen kände var något man kunde lita på, ÄNTLIGEN liksom!

Sen kom ryssarna och gjorde det hela ännu värre, WHAT, liksom!? Vad har de med något att göra? Och om de letar efter ön (jag tror för övrigt på att de cloakat ön, det är uppenbart att JJ kan sina sci-fi-grejer), varför sitter de i snöiga typ Sibirien och letar!? Och sen kom Pen och jag vet inte om jag tyckte det var sjukt väntat eller så oväntat det kan bli, för ska jag vara ärlig vet jag INGENTING just nu. Men jag hoppas verkligen inte att hon är någon slags onding här, för det vore alldeles för elakt!

Varför kan inte en vecka gå snabbare!?

That's enough of that shit.

Lost: Three minutes

Alltså, så fort den där "LOST - presenteras av Hitta.se" dök upp på TVn så insåg jag hur mycket jag saknat den här serien, och hur bra den faktiskt är! Det var liksom som om man helt plötsligt kände sig hemma på ett ställe man inte visste att man gjorde det, eller något annat djupt. Hur som helst, jag är glad att onsdagskvällar med Lost är tillbaka, och jag ska så skaffa DVD-boxen med säsong 2 så snart som möjligt!

Men till avsnittet... först blev man ju lite förvirrad, hade försökt komma ihåg vad som hände i avsnitten innan, men då började jag bara tänka på Sawyer och Ana-Lucia och det ville man inte precis. Men snart var man tillbaka i de gamla Lost-tankarna igen, där allt var en ledtråd och så vidare.

Visserligen hade jag redan gissat mig till allt, att Michael ljög om hur the others hade det (eller ljög och ljög, det är ju uppenbart att det finns mer än han såg, snarare), att han dödat dem för att försöka frita Henry för att the others sagt det, osv. Men det ändå intressant att se hans flashbacks tyckte jag!

Och sen hade vi ju alla andra grejer...

...Sawyers kommentar till Jack, det var bara... jag vet inte, svårt att förklara, men man reagerade på den. Om det var bra eller dåligt vet jag inte än. :P

...caught in a net. Det säger sig självt. XD

...scenen med Walt och Michael, den var liksom så fin bara. Och det där med "they're not who you think they are, they're just pretending" det var lite läskigt, samma sak med det där rummet som de hotade honom med. Hmm?

Och så båten, förstås. Det är liksom det enda man måste säga: BÅTEN! :O Jag vill verkligen veta mer om den...

That's enough of that shit.

Actors Study: Arnold Schwarzenegger

På något skumt vis är det väl mer eller mindre omöjligt att inte ha en åsikt om Arnold – han börjar som en före detta österrikisk, dåmera amerikansk body-builder, och sen blir han helt plötsligt megakänd skådespelare och slutligen (?) guvernör i Kalifornien. Även en person som anser honom helt talanglös måste väl erkänna att han faktiskt marknadsföra sig själv.

Personligen gillade jag honom inte särskilt mycket förut, detta beror mest på att en bekant till mig ett tag påminde ganska mycket om nämnda skådis, och när vi sa det till honom var hans svar ”han är en väldigt underskattad skådespelare”. Njaej, inte riktigt, va? Arnold fick inte precis sina roller på grund av fantastiskt skådespeleri till en början, det var muskler, muskler och återigen muskler som gjorde det (han vann inte Mr Universe fem år i rad för inget, lix). Terminator-manuset skrevs faktiskt så att han skulle få så lite repliker som möjligt, vilket gör att han är den skådis som fått mest betalt för ett ord i en film någonsin. Det ni!

Jag har, om jag inte minns fel, sett fyra Arnold-filmer: och då är det bara en Terminator-film (trean) med där. Dit hör också en film som jag bara orkade se halva av (och inte minns namnet på) för att den dels var så dålig och dels var så sjukt kvinnodiskriminerande. Sen träffade jag min pojkvän som anser att Arnold är den ultimata mannen (själv väljer jag ju som bekant Clint Eastwood där), och har nu sett även Commando, och en film som vid första anblicken verkade så dålig att den stod – fortfarande inplastad – i vår DVD-hylla i ett halvår innan någon i familjen orkade se den: Den siste actionhjälten. Varför? Bakgrundstexten säger allt:

”Jack Slater är Los Angeles häftigaste polis. Han slår stenhårt, skjuter blixtsnabbt, och existerar bara på film. Men det bryr sig 13-åriga Danny inte om, Jack är hans stora idol. Biografmaskinisten Nick låter Danny få en unik förhandspremiär på den nya filmen om Jack Slater. Ensam i salongen hänförs han av Jacks hjältemod. Men plötsligt händer något märkligt. Plötsligt sitter han i baksätet på Jacks bil mitt under en vansinnig biljakt! Ondskefulla brottslingar, öronbedövande explosioner, vinande kulor, nu är allt på riktigt. Sida vid sida med sin idol upplever Danny sitt livs äventyr. Danny älskar spänningen men kommer han att återvända till sin egen värld med livet i behåll?”

Låter det som en bra film i era öron? Det gjorde det inte i min familjs heller, men när jag väl såg filmen insåg jag att jag missat en viktig detalj: humorn. Efter inte särskilt lång tid inser man att den inte alls är så seriös som den skulle kunna vara, det blir inte hela ”åh, gud, vilken värld är egentligen bäst?”-dilemmat på slutet, för filmvärlden är sådär skruvad och överdriven som den är. Som vi vet att den är, för vi har sett den på TV sen vi var små. Det är inte verkligheten, och det är just därför den här filmen faktiskt är så bra – för att de insett det. Att Arnold sen dyker upp som sig själv när Jack Slater hänger med hem till verkligheten gör inte heller saken sämre – det är då man inser på allvar att han faktiskt har självdistans.

And thank God for that.

Utan den hade nog inte Commando gått att överleva, med en överdriven handling och överdriven action gäller det liksom att påminna sig själv. Det är Arnold, det är okej. Han kan knuffa ner en bil för en fet backe och köra utan motor. Det är inte alls ologiskt att han dödar en kille genom att armbåga honom. Och det finns inget som heter movie-mistakes i en film där Arnold använder det här vapnet – det är emot de fysiska grundlagarna.

Och på den tiden hade han ju faktiskt en fantastisk (amazing) kropp, det går inte precis att förneka (det är väl inte riktigt samma grej nu, men det funkar). Så i slutet av filmen, när Arnold hoppar ur ett litet plan som landat på vattnet, ner i en gummibåt, iförd endast kalsonger, fick man se det mesta (och killarna jag såg filmen med, för att använda ett engelskt uttryck, went nuts, tjejer som ser Johnny Depps överkropp framstår som helt normala i jämförelse). Man kunde se hur han spände musklerna extra mycket, sen en inzomning av bröstet och armarna – det är imponerande. När nämnda kropp sedan täcktes av vapen och militär utrustning, samt krigsmålades – då började jag nästan också pipa av förtjusning.

Det är möjligt att Arnold är lite underskattad ändå, beroende på hur man ser på honom – världen i allmänhet underskattar honom nog inte, men har man bara sett Terminator eller någon ”seriös” film som jag gjort innan gör man det nog lätt ändå. Vilket är synd, för Den sista actionhjälten är en så bra film att man borde se den. Åtminstone tänka tanken.

That’s enough of that shit.

Och, apropå ingenting, så var det här alltså första delen i min nya grej jag har här, med olika skådespelare i fokus. Det slog mig att det finns en massa skådisar därute som jag kan en massa onödiga saker om, så varför inte samla all sån fakta på ett och samma ställe?

Crocodile Hunter: Steve Irwin

Okej, att börja den här bloggen känns svårt för mig, inte för att jag var ett megafan av Steve eller något, självklart tyckte jag han var cool och så (mer om det senare, förstås), men jag måste erkänna att numera har han och jag en sak gemensamt, bevisligen: brist på liv. Jag har nämligen tillbringat de senaste sex timmarna med att titta på Animal Planets tribute-maraton till honom, och kan man sitta sex timmar framför TVn för att se på Animal Planet, då har man inte världens mest givande hobby.

I vilket fall som helst kan ni knappast ha missat att en av världens största TV- och djurprofiler (som dessutom bara råkar vara två ämnen jag gillar) dog i måndags, under de mest ironiska omständigheter som kunde tänkas. Steve Irwin har överlevt krokodiler, hajar, elefantar, ormar, spindlar - you name it - och dokumentärer om rockor som de skulle göra var helt ofarlig. Just de rockorna är nämligen väldigt skygga varelser, och den en farliga sak de har på kroppen är den giftiga spetsen som finns på svansen. Inte ens giftet är farligt, man bara tar motgift och sen är det över, men på kritiska ställen är taggen lika farlig som en kniv, och Steve fick den i hjärtat. Springandes mot land drog han ut den, blev medvetslös, och vaknade aldrig mer (RIP).

Så, vill man det, kan man alltid konstatera att det var meningen att han skulle dö. Någon ville det uppenbarligen: jag är inte en av dem. Visst, efter sex timmar av Steve kanske är lite hjärntvättad, men jag har alltid gillat honom - precis som resten av världen. Det är alltid kul att se någon lagomt galen människa riskera livet och alla möjliga kroppsdelar samtidigt som han ropar "amazing!" och "oh, you little beauty!", även om man inte vill följa allt som sänds slaviskt. Och han gjorde ändå en massa bra grejer, som han själv sa så kan man skrika "KROKODIL" utan att folk drabbas av masspanik nu för tiden, och ärligt talat - tillbaka till hjärntvätten - det är ändå ganska vackra djur.

Och det är ju bra TV, ändå. Jag vet inte om min högsta prioritering när jag ska ut och fånga krokodiler brukar vara att få med mig en duktig kameraman, men jag antar att om man sysslat med krokodiler är det väl mer än konst än något annat. Konst och livsstil, snarare, och då kan man väl lika gärna låta andra se vad man själv ser? Någonstans där tror jag det är, vi vill se galna människor, Steve Irwin vill visa vad krokodiler är (eller snarare inte är), och någon vill göra bra TV och tjäna pengar. Sörjer vi TV-tiden, Steve eller pengarna?

Kanske var det lika bra att han dog så, för som han själv säger vid ett tillfälle: "vilken tur att den inte dödade mig. I så fall skulle mina 38 år vara värdelösa" (jag citerar inte ordagrannt, men det var väl det där han menade). Steve Irwin kunde inte göra som Grizzlymannen, en krokodil hade inte kunnat döda honom. Visst suger det att han inte kunde få se något av sina barn ta över hans jobb, att han aldrig fick dra sig tillbaka, men han dog ändå när han gjorde det han älskade att göra, vilket antagligen är mer än vad jag kommer få göra.

Så, utan att egentligen ha sagt något med den här bloggen vill jag bara påpeka det: glöm fan inte bort honom, okej? Alla vet kanske inte vem han är när man bara nämner namnet sådär, jag är med om det hela tiden, men min svenskalärare sammanfattade det hela så bra en gång att det förtjänar att nämnas: "det är han, krokodiljägaren på TV som hela tiden säger 'amazing!'...", och tvingade oss att ha med honom i någon bisarr berättelse vi skulle skriva. Jag kommer till och med ihåg ett utdrag ur en av dem, som Simon skrev...

"...och gav Steve Irwing en pungspark.

- Amazing! utropade han."

Och tja... I'd be damned surprised om inte "amazing!" var ju det sista som han sa.

That's enough of that shit.

Robins

Ohhhh, var det någon som såg på Robins igår - Sveriges nya talkshow? Jag gjorde i alla fall det, eftersom jag tillbringat otaliga nätter med att se gamla David Letterman Show-avsnitt på TV6 och ville veta om det var lika bra, och jag tänker definitivt titta vidare!

Visserligen sa de att det inte skulle vara som de amerikanska talkshowens, men det vet jag inte om jag håller med om, det är fortfarande samma lama humor, skämtande om aktuella saker, och även om det inte finns någon trummis för bandet att prata med, så funkar en TV med en bild på Henke Larsson och utdrag ur hans intervjuer ganska bra som substitut: med andra ord är det precis som man vill ha en talkshow, och dessutom bara en halvtimme långt så man slipper bli uttråkad.

Däremot så sätter SVT ribban direkt när de låtsas ha tagit fast en man som fotat kvinnor under kjolen och ska försöka få tag på offer genom att visa upp bilderna i TV. "Det här är fitta 1, och det här är fitta 2" säger polisen dödsseriöst, och jag konstaterar att SVT definitivt står för det här med fri televison, och att just det här, det var nog inte så amerikanskt kanske. Lite roligt när det sen ringer in en kvinna och förklarar att "jag är helt säker på att det är jag som är fitta 2. Det var min granne som kom in och skrek att jag var på TV", men i övrigt var just det ett ganska lamt inslag.

Självklart fanns det ju en gäst också, den här gången var det Anders Jansson - mer känd som han Anders i Hipp hipp! och det var ju ett bra drag att ha honom som första gäst - för han är ju kul så det räcker. Nu vet vi alltså att det kommer en ny säsong av Hipp Hipp! med start 1 december där vi får följa med olika karaktärer under julfirandet, och har vi inte alla undrat vad Tiffany Persson röstar på i valet...?

Orkar tyvärr inte kolla upp vilken gäst det blir nästa vecka, men jag tänker sätta mig och titta i vilket fall som helst, för Robins är ett kul program, och den något okända programledaren (som heter... ja, just det: Robin!) har en hel del skills inom stå upp-komik, och dessutom en trevlig skånsk dialekt som också avamerikaniserar det hela. Mer talkshows till Sverige, hoppas jag!

That's enough of that shit.

Idag ser jag på:
- Mitt liv som död, SVT2, 20.00

"What would you prefer - yellow spandex?"

Innan jag ens säger något annat så måste jag bara få fram en viktig, viktig sak: fan vad Wolverine är snygg! Jag menar, visst, jag hade hört typ alla säga att "guuud, Hugh Jackman, alltså, jag trodde inte man kunde se bra ut i skägg!" men vart lite "jaha, what's the big deal?". Enda tills jag såg första filmen när den gick på TV4, och helt plötsligt förstod precis vad alla pratade om. Wow, är allt jag tänker säga (och att jag försökte fixa hans frisyr på min pojkvän utan något vidare resultat, så om ni vet någon sida med en guide till sånt, hör av er!).

Så, ni kan vi fortsätta.

Jag var lite skeptisk till filmerna först, antagligen för att jag fått för mig att de var tråkiga och överskattade, vilket var korkat av mig, för hittills har ingen seriefilm som jag sett lyckats göra mig besviken (jag bara älskar Batman Begins och nu är ju Superman min nya favorit!), och det gjorde ju såklart inte den här heller. Wow! liksom, den har en sån bra historia (vi älskar väl samhällskritiska metaforer, eller?), och skådespelarna är ju helt klart bra. Ian McKellen, Patrick Stewart och James Marsden - för att nämna några - gör såklart ett bra jobb, och actionen är snygg... vad kan man egentligen säga om filmen som gör en recension intressant?

Okej, till att börja med har vi ju de klara referenserna till nazisterna, i och med kriget som "de vanliga människorna" (det känns fel att säga mugglare, så jag låter bli) är på väg att starta mot mutanterna... eller i alla fall makthållarna, jag skulle väl inte påstå att de har hela mänskligheten på sin sida, som så många gånger. Faktum är att när jag snabbt berättade om filmen för min pappa (för att få honom att köpa en biljett åt mig så jag kunde se tredje filmen på båten till Tyskland, om någon bryr sig) så var det just den grejen som fick honom att säga att man nog borde se den filmen, och vi vet väl alla hur svårt det kan vara att imponera på sina föräldrar med "populärkultur"? ;)

Åter till ämnet: nazism, minoriteter, hela den här grejen med att vilja utrota mutanter går lätt att tolka som massa andra saker, man kan analysera det och få ut ganska mycket ur det, och bara den grejen får en ju nästan att vilja se filmerna (eller läsa serierna, icke att förglömma), för ju mer bottnar, desto mer action (förlåt, det där är från den urtöntiga reklamen för serierna som jag såg förut "ju fler MUTANTER desto bättre ACTION", jag tror det är en av anledningarna till att jag dissade filmerna). Dessutom har tredje filmen en sak som gör allting ännu bättre: botemedlet mot x-genen.

Men vänta lite, är mutanterna verkligen sjuka? Det här är så fantastiskt, jag diskuterade homosexuella för ett tag sen, och en av personerna ansåg att det är helt okej att vara gay och så, men det är inte normalt, det är liksom något som är fel. "Men så får man inte säga, för då är man homofob, men det är inte så jag menar", förklarade han, och hans kompis kom genast in som stöd: "jag vet, det är som när de säger att de har ett botemedel mot mutanter i X-Men III, det är en bra tanke, men de använder fel ord för det". Liksom, bara att man kan använda det som en seriös tanke i en diskussion är ju sjukt fascinerande, och att man dessutom kan ignorera alla politiska och samhällskritiska grejer i filmerna och bara koncentrera sig på cool action, snyggt skådespeleri (och snygga skådisar, höhö), och såna där filmiska saker, det är ju ett koncept som inte kan misslyckas. Eller?

Och som vanligt är det tredje filmen som är mystisk, den här gången som ett resultat av att de bytt regissör (som vanligt), men jag tycker inte det är sådär skumt filmat som kriktikerna har sagt att det var, jag skulle nästan säga att jag tycker att den filmen är bäst av de alla tre - vilket säger en hel del. Visst, det är flera dödsfall som vi kanske skulle klara oss utan, vissa karaktärer som plockats bort (typ han teleporteraren från X2, som bara var sååå söt!), men jag tycker den är bra ändå. Antagligen är det väl bara folk som är gnälligare än jag som klagat på det där, men vad vet jag, vissa människor hakar upp sig på småsaker.

Så som vanligt: seee de här filmerna, de är definitivt ett sånt där som kommer räknas som klassiker om ett par åt, jag lovar. Och vissa skådespelare, Patrick Stewart t ex, kommer få leva med att den nya generationen refererar till honom som "han som var med i X-Men". Vi andra, vi kan bara vänta på att "Magneto" har premiär nästa år - och hoppas att den är bra.

That's enough of that shit.

Superman Returns

Mannen av stål är tillbaka, den här gången har han tagit med sig snyggare stövlar, bättre specialeffekter och en rad helt nya skådespelare. Men förutom de tre sakerna så är det inte mycket som skiljer den här filmen från de gamla från 70-80-talet.

Det betyder i stort sett att om man aldrig gillat de gamla filmerna är chansen ganska stor att man inte kommer gilla den här heller. Det vill säga, om ogillande beror på dålig handling, overkliga karaktärer eller att Christopher Reeve inte klär i rött och blått (eller den typiska locken i pannan, för den finns kvar). I den här filmen återvände Stålmannen (nu spelad av Brandon Routh) till jorden efter en semester på fem år då han varit ute i rymden och letat efter sin hemplanet Krypton. Men saker och ting går inte som han tänkt sig, Krypton går inte att hitta, och hemma på jorden har alla gått vidare: hans älskade Lois Lane (Kate Bosworth) har gift sig, skaffat en son, och till råga på allt vunnit Pulitzer-priset för artikeln ”Varför världen inte behöver Stålmannen”.

Men har hon verkligen rätt i det? Bara dagarna är efter Stålmannens återkomst är världen i extas, och att räddningen finns i närheten verkar vara allt annat än onödigt.. När sen den evigt onde Lex Luthor (Kevin Spacey den här gången) får en av sina vanliga galna idéer och bestämmer sig för att skapa en helt ny kontinent (vilket självklart kommer sluta med att miljarders oskyldiga människor dör, vad ska annars onda genier göra?) genom att sno Stålis kristaller, då blir det mer än uppenbart att världen – och Lois Lane – behöver honom mer än någonsin.

När jag började se den här filmen var jag rädd att det bara skulle vara en bra remake av de gamla filmerna (för vi vet väl alla att bra filmer från slutet av 70-talet borde få vara just bra filmer från den tiden… Star Wars, någon?), jag var nästan rädd att den skulle vara bättre, men det visade sig vara helt i onödan. Filmmakarna är mycket medvetna om att Reeve är, och förblir, bäst som Stålmannen, och hela filmen dedikeras respektfullt till han och hans fru i slutet. Och det är därför det här är en uppföljare, en sen uppföljare, men en bra uppföljare. Till och med Marlon Brando får vara med igen, som en röst från det förflutna (nu i dubbel bemärkelse), och det är en av de sakerna som gör den här filmen så bra.

När det gäller skådespelarna har de också lyckats, de bästa ersättarna är ironiskt nog för ondingarna, Kevin Spacey gör Lex Luthor nästan lika bra som Gene Hackman, och hans eviga kompanjon, som visserligen har bytt namn (från miss Teschmascher till Kitty Kowalski), är fortfarande lika kluven i var hon står (för visst verkar hon lite förtjust i allas vår hjälte?) och inte har hon blivit smartare heller. Men många andra är också bra ersatta, de allra flesta faktiskt, så låt oss koncentrera oss på den som är allra intressantast här;

Brandon Routh. Visste ni att han fick rollen genom att spilla kaffe på regissören? Genom att göra det visade det sig att han skulle vara perfekt som den något klantige Clark Kent, och det stämmer faktiskt, han är fantastisk som Clark Kent… bara inte lika fantastisk som Reeve. Detsamma gäller honom som Stålmannen, han är bra, jag kan inte komma på en enda person som skulle vara en bättre ersättare än honom, men han är inte lika bra. Och kanske är det just det som är så bra, att han inte är lika bra, att han inte försöker göra rollen på samma sätt, utan gör den på sitt eget sätt. Lite som att försöket att ersätta Freddie Mercury i Queen.

That's enough of that shit.

Förresten, visste ni att jag skriver för Hogwarts.nus officiella tidning - HoggyExpressen? Jo, jag skriver om film, faktiskt, och den här recensionen kan man även läsa på HEs hemsida; http://he.neelah.com/
Kul, va?

"I'm here to fight for truth, and justice, and the American way..."

Någon mer än jag som var uppe till sex inatt och såg Kanal5s Stålmannen-maraton? Tja, om ni inte gjorde det, utan prioriterade er skönshetssömn, får jag väl bara säga att ni missade något. För det första själva grejen med ett maraton, det är så mycket bättre än att sända tre filmer i samma serie med en veckas mellanrum. Eller kanske inte bättre, men åtminstone mer underhållande när man är på det humöret. Dessutom missade ni ett par filmer, som trots att de har några år på nacken och trots att de har en del b specialeffekter, faktiskt är bra.

Jag är egentligen inget fan av Stålmannen, mina favorithjältar är ju Fantomen och Batman, eftersom de faktiskt inte har några egentligen krafter och ändå lyckas spöa så många bad guys att Clintan framstår som omanlig. Den enda filmen jag hade sett innan var Superman II, som vi har på VHS, och det var flera år sen så det jag mindes ur filmen var inte mycket. I stort sett ingenting, faktiskt, så den här recensionen är hyffsat opartisk, fantastiskt nog (den enda fördel den har är slutet på 70, början av 80-talet som trots allt var en fin ålder).

Och ändå kunde jag inte låta bli att faktiskt gilla de här filmerna. I alla fall de två första. Det är inte för att Stålmannen egentligen har en särskilt het dräkt (den har sin charm, som alla superhjältedräkter, men den där grejen med kalsonger utanpå tikåerna kan inte ses som annat än hopplöst ute. Jag röstar på Spiderman som mest välklädda superhjälte, tätt följd av Batman som han ser ut i senaste filmen), eller för att hans krafter känns så bra och verkligshetstrogna (snarare tvärtom, vilket kan ha märkts på min ironi), utan bara för att jag helt enkelt tyckte om och se dem. Skådespelarna var bra, specialeffekterna var hyffsade (självklart med vissa grymt fula undantag), skurkarna var farliga, och handlingen var inte allt för överdriven (ibland, kanske, men man får se det som underhållning).

Med ett stort undantag: tredje filmen (som översatts från Superman III till det betydligt töntigare Stålmannen åker på en kryptonit - vad tänkte den som kom på det med!?). Handlingen är helt skum, en kille som är sämst på typ allt blir över en natt värsta hackern och blir anställd av Ross Webster (spelad av Robert Vaughn, som haft en hel del roller, men för mig ändå alltid kommer vara Albert i Svindlarna) för att förstöra Colombias kaffeskörd. Det lyckas, men Stålmannen dyker upp och räddar Colombia genom att - det här är äkta humor - vända upp och ner på en tyfon och blåsa den regnskadade marken torr. Webster bestämmer sig då för att göra sig kvitt Stålmannen genom att ge honom kryptonit, något som först inte verkar funka, men sedan visar sig vara alldeles för bra gjort; kryptoniten tar bort allt det goda i honom, och helt plötsligt har vi en elak stålman, som gillar att jävlas med folk. Till råga på allt vill Webster ta över världen med hjälp av en superdator, och, ja... ni hör ju. Det hände att man skrattade rakt ut flera gånger bara för att handlingen var så absurd och specialeffekterna fula, och i slutet verkade det som att någon tryckt på Steven Spielberg-knappen (ni vet, den som löser upp alla intrigtrådar med hjälp av onödigt mycket fula specialeffekter) bara för att få slut på den. Trots det var den ändå sevärd, kanske inte lika bra som de andra två, men den funkade.

Annars gillar jag speciellt när man får se skillnaden mellan Clark Kent och Stålmannen, det är fantastiskt duktigt av Christopher Reeve att i stort sett spela två karaktärer i samma film (och snygg är han också, testa t ex att klicka på bilden här i inlägget ;), framför allt vid ett tillfälle i första filmen där han byter karaktär mitt i en mening - wow, säger jag bara. Lika mindre wow, men desto mer humor (och mer som talar för att jag ska gilla i filmen) är ju hur otroligt amerikansk filmen är. Kommentaren om vad Stålmannen gör på jorden som fick bli rubrik på den här bloggen, samt slutscenen på Superman II när han kommer flygandes med en amerikanska flagga är ju så bra att man inte kan ogilla det... inte om man gillar USA i alla fall.

Så, ni som missade det här: your mistake. Att spendera natten med att kolla på Stålmannenfilmer och snacka skit är ett ganska bra sätt att slå ihjäl lite tid på, och trots att det kanske hade varit smidigare av femman att börja maratonet tre timmar tidigare, vid 8, så var det ändå värt att knappt få någon sömn för. Dessutom tror jag att jag ska försöka skaffa de filmer jag inte har av serien också, det känns som att jag kommer vilja se om dem någon gång.

And that's enough of that shit.

Idag ser jag på:
- Påtaglig fara, TV4, 21.00

Förresten så ska jag recensera alla romantiska komedier med mina nya idol Hilary Duff när jag kommer hem från Holland den 31, så i augusti har ni en del bloggar att se fram emot. Dessutom ska jag försöka bli mer organiserad på den här bloggen i höst... och så har jag ju en ganska kul nyhet att delge i början av augusti också. Ni har en del att se fram emot! :P

The Da Vinci Diss

Okej, om ni uppfattade titeln rätt, så tror jag ni förstår vad jag tyckte om filmen. Visst, som film betraktat var den väl okej, jag kan tyvärr inte säga bra eller fantastisk, för något säger mig att en person som inte läst boken kan få svårt att hänga med i alla lösa trådar som lämnas (hur kom Sophie med i allt, t ex, de glömmer helt att nämna det), men okej i alla fall. Som filmatisering... tja, de flesta vet att jag älskar Lord of the Rings. De flesta vet också att jag hatar filmatiseringen (jag vägrar se den för tillfället, fick en LotR-overdose för några år sen, och jag tänkte hålla mig borta från dem ett par år, tills det känns bättre). Peter Jacksons crappy version av The Two Towers framstår som bra, om man jämför med det här.

Var ska jag börja? Ingen skådespelare är rätt, över huvud taget, så för att ge dem alla en chans att bli dissade, får jag väl helt enkelt kika in på IMDB.com och ta dem i den ordningen de dyker upp (ja, här ska dissas, så om ni inte klarar av sånt, klicka här):

Tom Hanks som Robert Langdon blir först ut. Jag gillar karaktären Langdon, han är rolig på sitt eget lilla vis, och hans sätt att förklara saker är klart bra (jag vet inget om mr Brown himself, men jag tänker mig att Langdon är rätt lik honom). Jag har heller inget emot Tom Hanks, Den gröna milen som jag såg igår är jättebra väldigt mycket pga hans skådespel (sjukt sorglig film, jag låg och tänkte massor på den inatt, btw). Men som Robert Langdon passar han inte. Och då menar jag inte bara för att han rent utseendemässigt inte stämmer (”Langdon forced an awkward smile. He knew what came next - some ridiculous line about ’Harrison Ford in a Harris tweed’"... Låter inte som Hanks, va?), han är helt enkelt inte rätt, speciellt inte som manuset har ändrat hans personlighet riktigt ordentligt: Langdon skulle väl knappast tvivla på the grails äkthet, han har ju för fan skrivit en bok i ämnet. Och trots att jag på förhand tippade att han skulle vara ett dåligt val som Langdon, så är han ändå den som är bäst.

Nästa, Audrey Tautou som Sophie Neveu. Utseende- och röstmässigt är hon helt rätt, jag kan lätt tänka mig att Sophie ser ut så. Men skådespelet? Nja. Tyvärr, och jag menar det, hade jag svårt att avgöra om det var för att hon helt enkelt inte kan göra Sophie, eller om det var för att manuset sabbat henne också, men hon var katastrof. Sophie i boken är smart, hon är kvicktänkt, och hon är "van" vid att sätta sig in i Jacques Saunières tänkande. Filmens Sophie är inte alls sådär, det enda som de fått rätt är hennes bilkörning, i övrigt är hon bara korkad, smått fjollig, och allmänt fel. Hon hänger inte med i någonting, hon vet ingenting, och så vidare. Att de dessutom har förstört hela hennes familjeförhållande (som åtminstone jag blev så glad över i slutet av boken), och att hela grejen med att hon och Langdon blir ihop på slutet, gör inte saken bättre. Käs.

Ian McKellen som Leigh Teabing förvånar nog de flesta, för jag gillade inte honom heller. jag hade heller sett McKellen som Saunière, eftersom bokens Teabing är mer glad, sprallig, och skämtsam, och McKellen missar det lite grann, han blir lite för arg, lite för paranoid, lite för bråkig. Faktum är att när jag hörde talas om att han skulle vara med var min första tanke att han skulle vara Saunière, så jag har inte helt kommit över att han inte är det än. Men visst, han kunde självklart varit sämre, och han gör ändå bra ifrån sig. Bara inte tillräckligt.

Oh, här har vi nåt intressant; Jean Reno som Captain Bezu Fache! Jag gillar Fache, faktiskt. Kanske inte i början när han är dryg, men ju mer man ser av honom, desto mer tycker jag om honom. Tyvärr är det tvärtom i filmen: jag hade inte klagat på om de tagit bort honom. Ursäkta mig, men Fache är inte med i Opus Dei (eller kanske, kom på att det nog är en tolkningsfråga, men...), och han har definitivt inte fått något tips om att Langdon är mördaren från Aringarosa - absolut inte. De har dessutom gjort honom alldeles för våldsam, som när han brutalt misshandlar snubben på flygplatsen, so not his style! Fache kanske använder oschyssta medel ibland, och utpressar folk lite, men misshandel? Snacka om att förstöra en karaktär...

Näste man är Paul Bettany som Silas. Klantigt nog hade jag glömt att han skulle vara med i filmen, så jag blev lite förvånad när han dök upp. Inte nödvändigtvis positivt förvånad, sist jag såg Bettany var i Firewall, och tyvärr var det för lite personlighet i Silas i filmen för att det intrycket skulle slippa. Silas är inte alls lik the bad guy i Firewall for the record, och på vilket sätt var han albino i filmen? Ursäkta min självömkan, men jag är blekare än vad han var, och de hade inte ens haft vett att ge honom röda linser! Hans hår var knappt vitt heller, visst, det var ljust, men albinos har ju verkligen vitt hår, som min mamma påpekade. Men jag måste väl ge honom att han spelade bra när han körde på sin misshandelsgrej i början, men resten av tiden? Nej, inte alls så bra som han brukar vara (mitt tips är; hitta en riktig albino, eller skaffa en datanörd och ge honom linser).

Ah, Alfred Molina som Bishop Manuel Aringarosa, där har vi faktiskt något jag nästan gillar. Han var helt okej spelad, kanske inte precis som jag tänkt mig honom, men väldigt nära, och utseendet... tja, det får jag leva med. Det som stör mig med honom är helt och hållet filmmakarnas fel: varför ska de ändra allt!? Vatikanen vet inte alls vad Opus Dei håller på med, och Aringarosa får inte hjälp. De ger honom pengar för att köpa ut OD ur katolismen, och av ingen annan anledning! Och sen det där med att han skulle försöka sätta polisen på Langdon, nej, jag tror inte riktigt det. Så sorry, han går inte heller hem hos mig.

And so on, and so on, jag skulle kunna dissa ännu fler, men jag nöjer mig med en karaktär till; Jean-Pierre Marielle som Jacques Saunière. Trots att han är död större delen av filmen gillar jag honom inte, jag Marielles enda fördel är i stort sett hans snygga efternamn. Som död funkar han, men i Sophies flashback lyckas de ändra hela hans karaktär: han är inte elak, han sätter sig inte högre än Sophie, och framför allt så är han hennes grandfather på riktigt (jag vet inte om det är morfar eller farfar, eftersom jag bara läst boken på engelska. Faktum var att det var lite intressant att se hur de översatt de olika sakerna, men ändå...). Det är därför jag vill ha McKellen som Saunière, han är nämligen precis sådär mysig och snäll som Saunière ska ha varit, inte elak, och han skulle aldrig sända iväg henne till en flickskola! Att de ändrat den grejen gjorde mig verkligen skitsur, för förhållandet Sophie-Jacques är något som jag verkligen gillar i boken. Men inte ens det fick jag.

Så, resten av filmen, då? Jo, det är väl okej, flashbacksen är snyggt gjorda, men absolut inte tillräckligt tydliga. Och ändringen i slutet gjorde mig verkligen arg jag fattar inte hur man kan göra så! Sophies föräldrar dog, JA, men inte hennes bror och grandmother, det är dem hon ska hitta i kyrkan. Saunière var klart som fan hennes riktiga grandfather, inte någon som tog hand om henne bara för att skydda hennes identitet, VARFÖR var de tvungna att göra så!? Hur kunde Dan Brown tillåta det!? Jag FÖRSTÅR inte!

En sak som kritikerna klagat på är sättet som faktan läggs fram på. Jag håller inte med, för jag förstår att det måste varit skitjobbigt att göra manus av all fakta som mr Brown har med i boken. Det som stör mig mer är att de tagit bort så mycket, och därav missat mycket av bokens charm. Som PHI, till exempel, jag tycker det är så sjukt intressant (så intressant att jag gick på en föreläsning om det på en temadag i skolan), och det nämns inte en enda gång. Samma sak med massa andra saker som jag läste med största intresse, det försvinner, och på så sätt försvinner även en stor del av berättelsens charm. Synd.

Men ja, jag får väl helt enkelt säga som Hanna: slutet var bäst. Men till skillnad från henne så var det till större delen för att man visste att filmen snart var slut, men också delvis för att det var en av de få bra scenerna. Tom Hanks röst i bakgrunden var helt rätt (jag måste erkänna att jag gillar hans röst, den blir bättre med åren), sättet de filmade på var också klockrent, allt stämde. Det gjorde mig ingenting att Langdon egentligen ska befinna sig i Louvren och inte på la pyramidé inverte (eller hur det stavas, jag kan inte franska, jag hatar det), det var bara vackert ändå. Och det var fan det enda.

That's enough of that shit.

Förresten så skrev jag en blogg om A Cinderella Story som tyvärr försvann. :S Den var hur som helst dålig, så ni missade inget, men en sån lär dyka upp inom kort.

Och dessutom så verkar Pirates 2 bli ett totalt misslyckande, trailern som jag fick se idag skrämde mig bara ännu mer. Låt oss be till TV-gudarna om att den blir bra!

The Omen

Så, innan jag börjar skriva mer seriöst här är att jag inte sett orginalfilmen, och inte läst boken (visst är det väl en bok av Stefan Kung?), och har därför ingenting att refererar till. Dock har jag läst en bok av Terry Pratchett och Neil Gaiman på typ det här temat, men den var inte så värst seriöst, så det hjälper väl inte.

Först när jag hörde talas om filmen dissade jag den, eftersom jag inte gillade att de ändrat i Nostradamus profetia (jag vill minnas att han förutspådde det här till den sjunde dagen den sjunde månaden 1997, han var lite för seriös för att tönta sig med 666, tror jag), men efter att fått veta att biotrailern för filmen var ungens provspelning, blev jag genast mer intresserad. För visst är han läskig när han stirrar sådär på en?

Tyvärr är han inte bra på så mycket mer, för i övrigt är hans skådespelartalanger inte jättebra. Okej, han har kanske inte så många repliker (typ två, eller vad är det?), men jag vet inte, jag var inte stormförtjust i det han gjorde, lite stelt eller nåt. Fast de läskiga blickarna måste nästan anses väga upp det, jag kommer få mardrömmar.

Den bästa skådespelaren är ju lätt Liev Schreiber, som jag faktiskt inte kan komma ihåg att ha sett i någon film innan, men ändå kändes han väldigt bekant på något vis. Han spelade i alla fall fantastiskt bra enligt mig, hade han varit sämre hade filmen också varit betydligt sämre, men han fixar det. Tillsammans med David Thewlis, som jag är mycket stolt över att ha känt igen, blir det nästan ännu bättre.

Förutom det vet jag inte vad jag ska säga riktigt, jag tyckte filmen var okej, och har faktiskt lust att se orginalet. Eller okej, jag tyckte filmen var bra förutom slutet, det var alldeles för "tja, det kommer en uppföljare" för att jag inte ska störa mig på det (vad hände med konceptet "USAs president räddar världen, egentligen?"), och jag tror inte att en uppföljare är en bra idé. De tog död på alldeles för många bra karaktärer i den här filmen, så jag hade hellre sett ett längre och mer specialeffekterat slut och ingen uppföljare, än det som blev nu.

Rädd blev jag hur som helst, även om rädslan mest var "hoppa till scener" som dessutom inte kom särskilt ofta, men den kommer inte ta sig upp på någon "topp 5 skräckfilmer"-lista inte, i alla fall inte i mitt fall. Att se den på bio var mest mys för att jag hade trevliga SADare att se dem med, annars skulle jag nog hellre se den på typ ett skräckfilmsmaraton eller nåt. Typ.

That's enough of that shit.

Och förresten så hade jag tänkt ha en bild till den här bloggen, men bilduppladdningen tycker visst inte om mig, så jag skiter i det just nu...

Maybe we'll find better days?

Snacka om underbar TV-vecka, jag är helt chockad! Förutom att min fråga kom med i Metro imorse (jag möttes av en bild av Robert Vaughn som Albert i Svindlarna och förstod direkt vad det handlade om), så var svaret dessutom underbart, SVT sänder Svindlarna igen i sommar, med starta 30 juni, i SVT2. SE den, åtminstone första avsnittet, så att jag slipper vara den enda människa i världen att ha sett serien (för det är serien med stort S, den slår Lost).

Sen upptäckte jag att det går någon film med Nicolas Cage ikväll på Canal+Film, där han spelar - tro't eller ej - just Svindlare. Matchstick heter den, och den börjar helt praktiskt 21.00, så jag slipper välja bort Commander in Chief för att se den, eller tvärtom. Faktum är att jag nog inte kommer behöva välja bort CiC på ett tag, eftersom Outsiders slutat gå nu, iofs rätt synd, me skönt att slippa välja.

Som om det här inte vore nog, så är det ju som vanligt Lost på onsdag, ett avsnitt som har den mystiska undertiteln "?", och verkar nog så intressant, eftersom "Eko övertalar Locke att hjälpa honom att hitta en hemlig plats där han tror att det finns svar på öns mysterier", enligt TV4. Inte helt illa, eller hur?

Så är det just dessutom Eurovision Song Contest den här veckan också, något man inte får missa! Först ut blir ju kvalet på torsdag, då vi egentligen inte hoppas att Carola går vidare bara för få se hur hon reagerar, men egentligen heja på henne, för man blir ju lite nationalistisk vid såna här tillfällen. Sen finalen på lördag också, ett ÄNNU större måste, men då hejar vi inte på Carola alls, utan då är det Ich Troje (och då framför allt Michal med den underbara rösten och det underbarare håret) vi hejar på. Så ni vet.

Sist men inte minst är det ju Jagad och Queer as Folk på fredag också, Jagad slutar tio minuter in i QaF, men jag överlever nog att missa det. Måste leta upp ett tomt band också, så att jag kan spela in den filmen, för den är ju klart värd att ha.

Ska nog ta och se American Graffiti imorgon också, för det är enda dagen då det faktiskt inte går något på TV som jag känner ett enormt behov av att se. Resten av veckan kommer, med lite tur, bli jäkligt lyckad ur TV-vinkeln sett, och jag ska njuuta av det, och det faktum att i sommar kan man se Svindlarna på fredagar. Yes, yes!

That's enough of that shit.

Jo, förresten, så funderar jag på om jag ska sluta blogga, eftersom jag ändå inte får några kommentarer någonsin. Det betyda tre saker, antingen läser ingen, eller så är allt jag skriver skittråkigt, eller så bryr ni er inte. Inget av dem är särskilt inspirerande...

Och apropå Lost, så vill jag tipsa alla Lost-fans om boken "Bad Twins" av Gary Troup (ja, det är ett anagram på purgatory), skriven av en av de som omkom i kraschen. Han lämnade in manuset bara några dagar innan han klev på planet, och hade till och med ett manuskrip med sig... allas vår Sawyer läser faktiskt boken. ;)

Actors Studio: Clint Eastwood

Actors Studio, en dokumentärserie som Canal+ köper in, är skitbra. Det är 90 minuter, ungefär, med olika skådespelare som blir utfrågade av en James Lipton som jag tyvärr inte vet särskilt mycket om, förutom att han och Clintan har samma manager. Anyway, jag har bara sett en Actors Studio, om Clint Eastwood, som ni kanske gissat, men det var intressant. De håller sig seriösa och diskuterar filmer som skådespelarna varit med i, istället för att typ spekulera i deras privatliv och annat trist, istället får man höra massor av Clintans åsikter om sina egna filmer - inte helt tråkigt.

För det mesta tycker jag inte om att ta reda på saker om skådespelare jag gillar, för de gör mig alltid så besvikna. Jag vet till exempel nästan ingenting om Johnny Depps privatliv, förutom att han bor i Frankrike (det finns för övrigt en intervju med honom på Canalplus.se, för er som är intresserade), för de saker jag fått veta, men förträngt, har jag inte tyckt om. Samma sak som Hugh Grant, som uppenbarligen är lika sexistisk som hans roller. Jag vill inte veta sånt, för jag blir bara besviken på dem, trots att jag egentligen inte har någon rätt till det.

Det bra är att två skådespelare är lyckats bryta den här trenden på senaste tiden, jag vill veta mer om dem, om deras åsikter, vad de tycker om sina filmer, bara allt. De har inte lyckats göra mig besvikna än, och ju mer jag får veta, desto gladare blir jag. Jag antar att ingen blir förvånad om jag säger att det hela handlar om Harrison Ford och Clint Eastwood.

Att se Actors Studio: Clint Eastwood var alltså inget som på minsta sätt var tråkigt, utan tvärtom. Clintan är kul, han säger en hel del roliga grejer som faktiskt fick mig att skratta rätt ut flera gånger (Manager: "Well, we became involved..." Clintan: "We're not involved" :P), och han har så bra tankar om saker och ting. Han säger aldrig "den här filmen är så tråkig, jag hatade att göra den", vilket folk aldrig borde göra när de gjort något de har fans på: det är förolämpande. Han är dessutom mycket mer ödmjuk än vad jag fått uppfattningen av efter att ha sett honom på film, oftast glömmer han bort hälften av allt han gjort (James Lipton: "Who wrote the music for The Bridges of Madison County", Clint: "Well, it was... I did that, didn't I?"). Eftersom han i första delen av intervjun (den är uppdelad i två delar på ungefär 45 minuter var) säger en del saker som antyder att han inte ser sig själv som skådespelare, det är bara något han gör, känns han heller inte särskilt imponerad av sina egna bedrifter alla gånger. Det är svårt att förklara känslan jag får, men det känns... ödmjukt.

Han återkommer ofta till sina egna idéer kring skådespel och regissering, och jag tycker han verkar ha en hel del bra idéer om det. Han vill ha lugnt omkring sig när han jobbar, istället för att ha en kille med megafon som skriker "Action!" eller "Cut!" kör han på sina egna, lugna "and we're filming", med den fantastiska slutklämmen "That's enough of that shit". Och hans förklaringar på att skådespeleri inte är något man lär sig och sen kan, utan att man alltid återvänder till att vara elev inför varje ny roll eller film, hans sätt att utnyttja tystnader och att kunna lyssna, och hans avslappnade attityd till ålder gör att man bara känner att han är... cool. Även om han sagt att han inte vill ha några politiska statesments i sina filmer, så finns det ändå feministiska undertoner i vissa av dem, vilket tas upp, och han får det att låta som att "ja, jo, men det behövs liksom ibland". Det bara är så.

Som Johnny Depp-fan händer det att man börjar se ner på skådespelare som alltid kör samma sorts roller, det blir lätt så att man tycker att Depp är så mycket bättre än alla andra eftersom han faktiskt kan spela allt, bara det är knäppt nog. Men faktum är att jag på senaste tiden fått mer respekt för folk som håller sig till en typ av roller, just för att de kan det, de kör sin grej, och de gör det bra, och de håller isär karaktärerna och gör dem till helt olika personer trots att de från början kanske är ganska lika. Eller "What can I bring to [this character] that is different", som Clintan själv skulle sagt det.

That's enough of that shit.

För övrigt längtar jag tills jag får chansen att se Actors Studio: Harrison Ford, som jag anar faktiskt existerar, eftersom Harrison Ford finns med i Actors Studio-introt. Får hoppas på en möjlighet snart.

Lost: En insikt

Fyrtio minuter kvar till programmet, ska nog skriva ner det här nu… anyway. I fredags råkade jag hitta en spoiler i korridoren, ”michael skjuter ana-lucia och libby!?” hette ämnet, så det gick inte att missa. Ville själv inte tro det, så jag skyndade mig in på Lostpedia för att kontrollkolla. Jovisst, det var sant, och i samma veva fick jag veta om det där med Sawyer och Ana-Lulu. Jag blev inte glad, ringde 27 samtal till min Lost-kompis Hanna som DIREKT fattade att det hade med Lost att göra när hon såg det. Vi kom fram till att vi hellre hade sett Sawyer död än det här, men funderade också på varför ALLA tjejer som har sex på ön DÖR om de inte är gifta. Hmm?

Idag hade några i min klass en redovisning om egyptisk mytologi, och den där falken som finns med i Lost-hieroglyferna dök upp på en bild av en stol som solguden Ra satt på. ”Hah!” tänkte jag. ”Lost!” Halvt curious letar jag lite efter de andra bilderna, kommer tyvärr bara ihåg en till, en som jag lite på skämt fick till en piska och kopplade till Indiana Jones för ett tag sen. Skakar av mig alla tankar på Indy (vilket, i mitt fall, är en bedrift) och får faktiskt syn på den här piskan, whatever. Ra håller den i handen – det är hans stav.

”Ras stav!” skriker en röst i mitt huvud, ”the staff of Ra!”. Sen inser jag vad jag tänkt, the staff of Ra. Det är en av de viktigare grejerna i Raiders of the Lost Ark, första Indy-filmen alltså. Med den staven kan man hitta till the well of souls, där den gamla förbundsarken finns – arken med de tio budorden. I slutet av filmerna öppnas nämnda ark med hjälp av en judisk ritual av lite nazister, som alla dör, orsak oklar. Min gissning är att de inte levt efter de tio budorden, och därför DÖR.

Vad har det här med Lost att göra? Tja, dels vet vi ju att folket på ön inte är särskilt kristliga av sig, de flesta har ju gjort sig skyldig till åtminstone en synd. OCH det återanknyter till det jag sa tidigare, det faktum att allt utomäktenskapligt sex på ön verkar leda till att tjejen DÖR. Hmm?

Visst, det är lite långsökt, men det gjorde mig lite lyckligare, och fick mig att sitta och studsa och kräva att få se bilden av Ra igen och babbla om att jag fått en insikt (ingen annan i klassen tycks ha förstått mig), och även om det antagligen inte stämmer alls, så tycker jag att det är ett ganska kul… ”sammanträffande”, om nu Lost-relaterade saker kan vara det. ;)

Nu ska jag göra klart mina chokladbollar, och försöka överleva kvällens avsnitt innan jag postar det här…

That's enough of that shit.

Firewall

Firewall, alltså. "Var fan har jag hört det namnet?" tänker du kanske, och anstränger dig som fan för att komma ihåg det. Eller så vet du direkt: det är Harrison Ford-filmen som jag tjatat om i säkert en månad nu, eftersom det inte verkade som att SF ville visa den.

Vilket de typ inte gjorde först, för när jag kollade på kommande premiärer typ i februari så fanns den inte där. Alls. Och då kollade jag premiärer från januari till juli i år, mer tror jag inte de hade. Men nej, den stod inte med; och jag såg ingen reklam för den heller, varken i tidningar eller någon annanstans (tro mig, jag letade). Det var inte förrän vi skulle gå och se Lilla Kycklingen och jag gick in på SF.se igen, som jag upptäckte att den skulle ha premiär, inom mindre än en vecka till och med. Så jag fick hitta någon att gå med lite snabbt, och såg den dagen efter Sverige-premiären.

Nog, om det, och mer om filmen. Jag visste ärligt talat inte så mycket om den, först visste jag bara att Harrison Ford var med, vilket egentligen var tillräckligt för att få mig att vilja se den, men det jag lyckades ta reda på om handlingen (hur vet jag faktiskt inte) var att Harrison spelade någon som konstruerat ett säkerhetssystem för en bank (som bara råkade vara hur bra som helst), och sen kom det lite ondingar och kidnappade hans familj för att få honom att hjälpa dem att råna banken. Låter ju faktiskt inte helt dåligt.

"Jack Stanfield är specialist inom datasäkerhet på Landrock Pacific Bank., och är ansvarig för den avdelning som hindrar de alltmer sofistikerade försöken att hacka systemet. Det skulle vara ett idiotsäkert system om det inte vore för en brist som tjuven Bill Cox bestämmer sig för att utnyttja: Jack har en familj. Med Jack som instrument ska Bill ta sig igenom bankens brandväggar och kontroller och genomföra det perfekta rånet."

- SF.se

Då är ju frågan; var det bra? Och svaret är faktiskt, ja, den var jäkligt bra. Visserligen blev den dissade i typ City, tror jag, där de skrev "men när händelseförloppet är så här väloljat välbekant blir summan endimensionellare än Fords uttryck de senaste 15 åren (mungipan drar sig uppåt ibland, annars samma)", men skit i dem för de är dumma. För det första behöver det inte nödvändigtvis vara en dålig grej (äh, det är väl fett logiskt att springa runt och le hela tiden när en galning vill döda ens familj, eller vadå?), och för det andra så råkar jag gilla hur Harrison ser ut. Sådetså (ja, jo, den obligatoriska kommentaren om hans utseende får väl hamna här då; ja, han är gammal, men han är fortfarande het, so fuck off).

Paul Bettany som onding är så rätt, han var så jävla läskig. Det tog ett tag innan jag kom på varför han var så jävla bekant, men sen slog det mig att det ju var från En riddares historia (A knights tale) som jag älskat sen jag var liten, och sen är han med i A beautiful mind också (mycket bra film, btw). Vid ett tillfälle så är det en kille som gjort "ett misstag" som han säger, och han bara skjuter honom, rakt av, och det var så uppenbart från början i scenen, det liksom kändes, men det läskiga var att han som blev skjuten inte fattade det, och bara... Nej, han var jäkligt bra.

Sen var kanske själva slutet och så ganska givet redan från början, men det skiter jag i, för det var bra ändå. Snygg action på slutet, jag satt och ryckte till i stolen när vissa slag utdelades, det såg ut att göra ont. Hoppa inte på folks ryggar, liksom, jag får sympatismärtor. Men bra ändå, och väldigt gullig sista minut. Liksom fint.

Andra nämnvärda saker är att killen som spelar Liam, Nikolaj Coster-Waldau heter han, är jäkligt het. Det var ju nästan så att jag hade svårt att välja vem jag skulle koncentrera mig på under de scener när han och Harrison var med i samtidigt (men bara nästan, för det var ju uppenbart att jag valde Harrison, duh). Dessutom spelade han bra, så jävla elak och ond liksom. Och jag tror han tog hem filmens bästa citat; "I don't hate you Sarah, I just don't care about you", det ska jag lätt komma ihåg.

Såå, för att sammanfatta så får jag väl säga att den var värd att tjafsa så mycket om på Helgon och Sockerdricka, det var värt att eventuellt döda en vänskap på grund av dumma saker som kan hända i biomörkret (thank god för att thrillers inte är romantiska), och den är definitivt värd att se även om man inte är lika besatt av Harrison Ford som jag är. Och Trams, du måste se den, det bara är så. ;)

That's enough of that shit.

Idag ser jag på:
- Yu-Gi-Oh!, TV4, 16.00
- Outsiders, Kanal5, 20.00

Jagad

"Harrison Ford är JAGAD". Den texten, och en filmaffisch liknande den till vänster (fast på svenska, och lite annorlunda placering av text) såg jag varje onsdag i typ ett halvår, eftersom den sitter utanför ett av klassrummen jag hade svenska i då. Ändå var det inte det som fick mig att se filmen, nej, det var det faktum att alla som gillar Harrison Ford som jag pratade med, sa att Star Wars och Indiana Jones var grymt bra filmer där han var med. Och Jagad. Så då hade jag egentligen mycket till val - jag var tvungen att se den.

Någon som jag inte ångrar nu, för det är en bra film. Inte bara för att Harrison Ford är med, såklart, men det gör ju sitt till. Visserligen har han skägg en bra stund i början, något som han inte passar alltför bra i (men han är väl kanske inte så ful som min lillasyster ville få det till när jag såg den med henne -_-), men som jag räknade ut så försvann det ganska snabbt (vilken regissör skulle låta honom ha skägg en hel film? Ingen intelligent i alla fall...).

Okej, kanske ska skriva om något annat är Harrison Fords utseende (heh, för det har ni väl aldrig hört mig tjata om förr? :P), och gå in mer på varför filmen var bra. En anledning till att den är bra är att den, åtminstone enligt mig, är sjukt engagerande. Eller hur man nu ska uttrycka det, ni vet när man inte kan sitta still för att det är så spännande, och man bara sitter och skriker på TVn? Så var det. Mycket. Och inte fan gjorde han som jag ville heller, skrek jag "SPRING, SPRING, SPRING" då kunde man ge sig fan på att han inte gjorde det. Skrek jag "TURN AROUND, TURN AROUND, TURN AROUND AND SMILE" (vilket jag gjorde vid ett tillfälle i filmen... det betyder inte att jag är psykotisk, jag lovar!), då gjorde han inte det. Men han klarade sig ju i alla fall, så vi får tolka det som att han visste vad han gjorde.

En annan bra grej var ju att fanns en hel del bra karaktärer med, förutom Harrison alltså. Polisen som har hand om sökandet, Samuel Gerard (Tommy Lee Jones), är så skön. Jag gillar hans sätt att leverera repliker, han kan fan få allt, inklusive "What the hell is he gonna do with an ambulance?" att låta som en förolämpning. Och lyssna bara på repliker som "The guy is fish food", till vilken han svara "Fine. Go get a cane pole, catch the fish that ate him". Klockren, helt enkelt.

Yeah, och speaking of the devil, eller poliser snarare; en av poliserna spelas av en viss L. Scott Caldwell, samma person som vi ser (nästan) varje onsdag som Rose i Lost. Det var kul, hon passade som polis, även om jag mest kände igen henne på rösten, och inte så mycket utseende ("hon är tjockare som Rose" för att citera bror min).

Anyway, anledningar till att se den filmen; Harrison Ford, bra story (den glömde jag nämnda, han blir alltså oskyldigt dömd för att ha mördat sin fru, och lyckas sedan fly när han ska transporteras till fängelset), cool polis-snubbe, en hel del bra repliker, massvis med snygga undkomma-polisen-i-sista-sekunden-och-känn-dig-grymt-ägd-Samuel-Gerard-scener, och i allmänhet bara för att den är bra. Och Harrison Ford, det tål att upprepas.

Mer kan jag faktiskt inte komma på, jag tänker definitivt skaffa den här filmen på något sätt. Kan säkert få min mamma att köpa den, hon verkade tycka den var bra (när hon fick veta vilken film jag hyrt var hennes kommentar "jag tror man får se honom utan tröja i den filmen. Fast han är nog skadad då". Hon hade rätt, och jag börjar misstänka att jag är lite för fixerad vid tanken på att se Harrison Ford utan tröja). Som sista grej vill jag väl bara (i onödan) påpeka att även om Harrison Ford var typ 50 när han spelade in den här, så är han fortfarande snygg. Det var ju för fan bara fyra år efter att Indiana Jones and the Last Crusade spelades in, och DÄR är det väl ingen tvekan om att han är snygg?

That's enough of that shit.

Och btw... jag antar ni undrar när jag tänker skriva en hel blogg bara om Harrison Ford bara för att få det gjort? Tro mig, det kommer...

Förresten... testa att skriva whentherainstartstopour.angelinascitat.se istället för blogspot.com ;)

Lost: The Lockdown

Okej, Gud, nu måste jag verkligen skriva av mig här... Det här avsnittet var bara SÅ bra, jag DÖR. Jag var seriöst tvungen att gå ner och ställa mig och HOPPA i köket (TVÅ GÅNGER) bara för att kunna lugna ner mig. Jag har inte lugnt ner mig än. Hakuna Matata, bara så ni vet. Jag dör. Dördördördördör.

Ska försöka få lite struktur på det här nu, men det finns FÖR mycket att ta upp. Avsnittet började ju så lugnt, förutom att the hatch fick eget liv och man fick veta mer om Locke (KAN DEN HÄR SERIEN ALDRIG TA EN PAUS OCH LUGNA NER SIG!? Eller den gjorde ju det förut litegrann, och då blev det tråkigt, MEN ÄNDÅ).

Lockes flashback alltså. När ska vi egentligen få veta vad som hände med hans ben!? Jag blir GALEN, det har snart gått två säsonger, och hittills har vi inte en aning. Hans farsa börjar ju spåra ur också, jag satt och skrek på Locke när han bad honom om "tjänsten" att han inte skulle göra det, men lyssnade han? Nej, för folk på film lyssnar aldrig på mig när de borde. "Lyssna mer på mig" är inte mitt valspråk bara för att, liksom...

Men vad höll the hatch på med? Jag fattar inte, den bara... gjorde som den ville! Varför skulle den fälla ner the blast doors helt spontant? Jag höll på att dö när jag såg det, fick Star Wars-repliker på hjärnan, och sen när Locke slängde sig fram med kofoten började jag tänka på Indiana Jones, men sen kunde jag koncentrera mig och undrade vad fan han sysslade med, innan jag såg att han bara skulle ha under kofoten. Smaart, tänkte jag då, men sen när han och Henry försökt lyfta upp den och stoppade in verktygslådan, så var jag övertygad om att den skulle mosas, och det gjorde den ju såklart. IDIOT-LOCKE som skulle under där då, jag var så orolig att hans ben skulle krossas och bara... blä, så skulle han ju bli som han var innan. OMG. Tur att han inte blev det.

Och pakten som han slöt med Henry! Om att han skulle stödja honom, vad som än hände. SHIT, hur blir det med den nu!? Jag menar, det är inte Locke-style att svika pakter sådär, men SERIÖST, varför skulle "Henry" (hädanefter kallade Hugh Grant) gräva ner den rikitga Henry Gale, sno hans historia och sen gå att lita på? Och hur fick Rousseau tag på honom?

Rousseau, förresten, hon hade ju rätt. HAN LJÖG. Och han ljög BRA. Och det skulle ha tagit år innan han erkännt det, om han någonsin gjort det. Ååååhhh, jag har börjat gilla Roussea på senaste tiden! Mer Rousseau! Och Desmond!

Ehum, okej, tillbaka till avsnittet... shit var arg jag blev när Locke screwade upp hans och Helens förhållande, och sen när hon svarade nej blev jag så arg. Och ledsen. Fast det var väntat. Och jag vet inte, NÄR SKA VI FÅ VETA VAD SOM HÄNDE MED LOCKES BEN!? Och är det Lockes farsa som är the real Sawyer? I NEED SOME ANSWERS, MAN!

Och VAD VAR DET DÄR SOM SYNTES I UV-LJUS!? Om Locke inte slår på UV-ljusen i nästan avsnitt får han spö. Bilderna som jag fått av Trams gör mig bara MER förvirrad, jag fattar INGENTING, vad är det här egentligen!? Den där grejen runt, som jag trodde var Dharma-oktavariet är OJÄMT, vilket gör mig mer frustrerad. Okej, jag är officiellt död nu, SOMEONE CALL 911 OR I'M LOST FOREVER!

Ochochoch i slutet, när Kate och Jack ÄNTLIGEN fick till det (efter en hel urbra poker-scener, med en förbannad Sawyer, och en självsäker Jack, OMG. Jag var så säker på att de skulle spela om Kate ett tag...) och var på väg till stranden helt romantiskt, SÅ DYKER DET UPP ETT JÄKLA EPILEPSILJUS FRÅN INGENSTANS. VA!? Och så hittar de Dharma-produkter, men HUR SJUTTON GICK DET TILL!? Det KAN inte ha flygit förbi något utan att de märkt det, det GÅR inte. Det måste varit typ... jag vet inte, the firefox från filmen med samma namn kanske, jag vet inte, JAG DÖR.

Sen när Sayid och de dök upp, och de bara stirrade på varandra, jag fattade INGENTING, jag höll bara på att DÖ. Rakt av. Och när de bytte scen till Locke och Hugh Grant, SHIT, jag SKREK "NEJ, NEJ, NEJ, BYT TILLBAKA" rakt ut, för jag blev så pissed. Och sen stormade de in, och jag fattade inte ett skit, OCH SEN VISADE DET SIG SÅKLART ATT HUGH GRANT LJUGIT HELA TIDEN!!! AHHAHAHAAAAAHHHHHHHHH!!!!!!!

Vad ska man säga? Ingonyama nengw' enamabala, liksom, jag fattar lika mycket av det som av det här. Hakuna Matata, japp, japp, prima skinka, shit pomfrite, jag dör. Vart är fjärren? Varför är min o'boy slut? JAG DÖR.

Min hjärna har havererat, kan inte skriva mer nu, shitshitshitshit, jag dör bara. Hade tusen andra tankar, om Nadia, om Hugh Grants sifferminne, det faktum att vi inte SÅG att Hugh Grant tryckte på knappen, vi har bara hans ord, OCH DET LITAR JAG FANIMIG INTE EN SEKUND PÅ.

That's enough of that shit.

P.S. Imorgon kommer jag antagligen lägga ut en recension på Jagad också, kul va? :P D.S.

Lost: The Whole Truth

Skrev en lång kommentar på Hoggy, och den är för lång för att inte sparas, så här kommer mina tankar om dagens avsnitt (något röriga, maybe):

"Jag tycker det här var ett grymt bra avsnitt, definitivt ett av det bästa den här säsongen, måste jag säga. Helt <3 liksom.

Först blev jag jättearg på Jin, när han bara muppade och rev upp hennes land och grejer, för det var verkligen inte snällt, men sen när han ändrade sig och planterade om allt... så fint! :') Och att han trodde på henne när hon sa att hon inte varit med någon annan, det var också så fint! Började nästan grina ett tag (sist jag faktiskt grät till en TV-serie var när jag såg Vänner-avsnittet där Chandler friar till Monica, apropå ingenting), för de är sååå söta, och det märks att de älskar varandra, och nu känns det som att de kommer göra allt för att göra allt bra igen. :')

Också väldigt intressant att höra Jin prata om andra på ön, och se det hela hur hans synvinkel. Jag vet inte, har inte tänkt på det, men han måste ju ha några åsikter om folk, egentligen... Och nu blir det ju baby också, så fint. :') Fast undrar om ungen kommer födas på ön, nio månader är lång tid... Det tog en halv säsong för Aaron att ploppa ut, menar jag, och det blir väl förhoppningsvis inte för många säsonger till...

Öht mycket gulliga par, Bernard och Rose var rätt gulliga också, det var ju väldigt fint att han ville fixa en pärla till henne och så. *Sucker för romantik*

Sawyer var lovely som vanligt, inte särskilt dryg heller, även om jag vill slå lite på honom när han började prata med Jin. Fast sen kom jag på att Jin ju inte fattar, så då älskade jag honom igen... Som jag alltid gör.

Och sen det är med Anal-ucia, Sayid och Charlie, det var... jag vet inte, jag garvade grymt mycket när Charlie dissade henne, och jag tycker hon förtjänar det, men samtidigt så visade hon att hon faktiskt har nåt i skallen det här avsnittet. Men jag gillar henne inte för det. Dessutom fick jag den otäcka känslan av att de hintar att hon och Sayid ska bli ihop, något jag INTE gillar!!! :O

Dessutom, jag undrar om ballongen finns där? Jag tror inte Henry talade helt med sanning när han sa det där på slutet, min samhällslärare ger mig extralektioner i konsten att manipulera, och jag ser en hel del manipulativ tendenser hos honom. Det är INTE bra. Alls. Men jag tror fortfarande inte han är en the other, det är inte rätt känsla. Han är något annat, något ännu värre. Locke sa ju att för Rousseau är de alla Others, så vem vet? Kanske finns fler...

Och Jack och Locke bråkar på tok för mycket för sitt eget bästa, och bara därför var det ganska bra av Henry att påpeka det för dem - de behöver lite perspektiv och självinsikt. Sen vet jag inte hur mycket de kommer lyssna på honom, och det är väl farligt. Jag tror man ska lyssna på Henry i lagom stora doser, inte på allt, men inte heller på inget. Typ.

Känner att jag bara öst ur mig saker, men är mitt i ett Lost-rus här, så jag måste... ni får leva med det. ^^"

Hmm, funderar på om jag ska skriva såna här djupa grejer efter varje avsnitt och posta. Skulle det vara av något som helst intresse? Kommentera, please!

Idag såg jag på:
- That '70s show, 17.50, TV4
- Vänner, 18.30, Kanal5
- Lost, 21.00, TV4

All the best cowboys have daddy issues

Ja, det visste vi väl redan, men var det nödvändigt att göra ett helt sjukt avsnitt av Brottskod: Försvunnen för det? Visserligen tyckte både jag och mamma att den försvunna var lite väl lik Jack, men att det skulle vara hans pappa och att Jack skulle ta livet av sig?

Jäkla tur att det bara var en dröm, i och för sig, men varför? Det var ett avsnitt som de gärna kunde hoppat över, speciellt efter misslyckandet i melodifestivalen. Och med misslyckande menar jag såklart det faktum att Sveriges Största Schlagerhäxa - Carola - lyckades kamma hem segern.

Okej, jag hatar inte Carola så mycket, men jag är så jävla arg eftersom fel låt vann i år igen. Okej, Martin var bra förra året, men då drabbades resten av europa av en tillfällig IQ-brist och röstade skitdåligt, men NU är jag fan tveksam till om vi kommer att ta oss så långt. Jävla skit.

Såg slutet på en filmatiseringen av Fantomen, som var aningen skum den med. Hans dräkt var för fan vinlila! Så fult! Visserligen var det två tjejer med - Diana och Sala (är inte det ett killnamn? Jag har bara stött på killar som haft det namnet innan, iofs med stavningen Sallah...) - som slogs ganska häftigt, men annars hade de fuckat upp den rätt rejält. Fantomen brukar väl inte innehålla massa övernaturliga händelser, eller har jag bara läst fel serier? Skumt var det iaf...

Idag såg jag på:
- Melodifetstivalen, 20.00, SVT1
- Brottskod: Försvunnen, 22.00, SVT1

That's enough of that shit.

En festival för melodier

Nu är vi mitt uppe i "schlageryran" som folk gillar att kalla det, om en vecka vet vi vilken låt som ska ställa upp och kvala åt oss. Hur det gick till, alltså att vi måste kvala, när vi hade supersnygga Martin Stenmarck med en skitbra låt som tävlade för oss, det vettefan. Men nu är det så.

Men låt oss strunta i det, och koncentrera oss på årets festival istället. Ingen av låtarna hittills har varit en solklar vinnare, och det gör att jag känner hur paniken kommer krypandes över mig, inför tanken på kvalet. Ingen skulle väl bli förvånad om Carola tog hem allt, i och för sig, men vi får väl se.

Sååå, enligt mig, är de bästa låtarna i år följande; The Name of love (Magnus Bäcklund), Jag ljuger så bra (Linda Bengtzing), Temple of love (Bodies Without Organs), Night of passion (The Poodles, inte hört hela, tyvärr), Faller du så faller jag (Patrik Isaksson, har jag tyvärr inte hört hela heller, men jag gillar honom), Silverland (Roger Pontare), och Evighet (Carola), vilket ju är ganska många låtar, faktiskt, men ingen av dem har fått en att känna "wow! Den MÅSTE vinna!", och ett sånt bidrag behövs.

Björn Kjellman var ju också med, hans låt var inte det bästa jag hört, men väldigt schlager, och jag kan inte låta bli att tycka om att han gick till final, eftersom han trots allt är Sveriges bästa skådespelare, och känd schlagernörd. Men jag tror inte att den låten skulle må bra av att åka till Eurovision, och de flesta rösterna fick han nog pga popularitét.

Kläderna! Jag måste skriva om kläderna! Carolas bluscreenblåa kläder var bara så blå att jag inte kunde annat än gilla dem, men sen är jag ju en sucker för blått också. Samma sak gäller Rednex cowboysaker, som Clintan-lover är det svårt att dissa dem. Evan hade nog de kreativaste kläderna, med franska revolutionen sponsrad av Lewi's, men på något mystiskt vis var det snyggt ändå, framför allt tjejerna enorma klockärmar. Fler tjejer som klätt sig snyggt på ett mystiskt vis blir väl Linda Bengtzing i Maiden-klänningen, som om inte annat förtjänar ett omnämnande, och dessutom älskar jag klädbyten på scen. Helst såna man inte märker.

Electric Banana Band har inte ändrats ett dugg, men sen var ju låten inte så jäkla mycket att hurra för heller. De skulle ju alltid kunna göra gemensam sak med The Elephantz vars enda positiva grej med kläderna var snygga överkroppar på killarna. Niclas Wahlgren har - på ett snyggt sätt! - snott sin look från Stenmarck, och det är faktiskt helt okej... Björn Kjellman var väl egentligen inte särskilt snygg han heller, men han förtjänar ett omnämnande för det var lite gulligt.

Egentligen ska väl inte jag bedömma sånt här, jag är inte i närheten av att ens vara en wannabe-fascionista, men jag kunde inte låta bli. Vill ni ha ett mer proffesionellt utlåtande får ni springa och tjata på Hanna istället, hon kan sånt här. ;)

Men skit i det här nu, och skynda er till TVn, för om bara tio minuter börjar Andra Chansen, och det måste man ju i alla fall se slutet på. Personligen hoppas jag på Magnus Bäcklund, och sen har jag inte valt mellan Pontare och Isaksson än, men det kommer väl... nästa vecka blir det värre.

That's enough of that shit.

Firefox

Nope, jag pratar inte om webbläsaren, även om vissa av er kanske trodde det, utan filmen med samma namn, av och med Clint Eastwood. Woho! Den råkar nämligen gå på Canal+ just nu, och eftersom det var brist på bra TV i fredags, och jag och mamma gillar Clintan, så såg vi den.

Den var bra. Jag menar, inte bäst eller WOW eller så, men helt okej film, och en del kul grejer med. Det var ju trots allt Clintan, menar jag. ;)

Handlingen i korthet, då... Tja, Clintan spelar en veteranpilot som får i uppdrag att åka till Ryssland och stjäla deras supermoderna, superbra flygplan Firefox. Det är så high-tech att man bara behöver tänka för att det ska kunna utföra ens order.

Grejen är ju bara den att det inte är så enkelt att ta sig in i Ryssland bara sådär, och framför allt inte som amerikan. Och tycker man det är svårt, då är det väl ingenting i jämförelse med att sno planet, hur bra pilot man än är.

I början blev jag lite upprörd när de rakade av Clintan skägget och allt, fixade till hans hår jättefult, klistrade på en fake-mustasch och han fick låtsas att han var en knarklangare. Men när mustaschen åkte av blev det genast mycket bättre. :P

Annars var det väl det coolaste att se hur han fick byta identitet hela tiden, och försöka lura ryska vakter och shit hela dagarna. Och när han sen lyckades stjäla planet (som jag nästan kommenterade med "what a piece of junk", men lät bli, eftersom jag visste att jag skulle bli ägd), och flög runt med det så var det inte bara jag som tänkte på Star Wars.

Canal+ översatte över alla förväntningar när de fick "the second firefox" till "den andra firefoxen", en översättning som gjorde mig väldigt lycklig. Jag är så trött på folk som inte lägger till ändelser på lånade ord och tror att det är okej, sånt ska dö! Men Canal+ är hyffsat bra på att översätta (förutom att de inte översatte ryskan i den här filmen, och uppenbarligen inte tycker att den heliga graalen är ett bra ord, utan hellre gör det till den heliga kalken), så vi tycker om dem.

En del kul citat också, woho! Som när, ehh... jag minns inte vem, berättar om hur de ska stjäla firefoxen, och säger "Since you don't appearto be very much like Voskov except in general build, you'll be taking a shower", och Clintan/Mitchell Gant bara tittar på honom och säger "for three hours?".

Sen tror jag inte att jag har så mycket mer att säga faktiskt, helt okej film, kan säkert tänka mig att se om den om jag har tråkigt någon dag, men det är inte som att jag känner ett brinnande behov av att tapetsera mitt rum med filmaffischer. Om ni förstår vad jag menar.

Idag ser jag på:
- Melodifestivalen: Andra chansen, 18.15, SVT1

That's enough of that shit.

P.S. Ni är dåliga på att kommentera! Kan ni åtminstone säga om det är bra eller dåligt att jag har med filmaffischer när jag recenserar film numera? D.S.

Tio anledningar till att jag mår bra av att vara kär i Han Solo

1. Han är snyggare än alla killar jag träffat i verkligheten någonsin.
   
2. Eftersom jag vet vad han säger och när i alla filmer, så kommer jag aldrig bli arg på honom för att han gör/säger/är fel - för det är han inte.
   
3. Så fort jag känner ett akut behov av honom kan jag slå på TVn.
   
4. Jag behöver alltså inte sitta uppe till sent på MSN och hoppas att han loggar in.
   
5. Samma sak gäller om han blir lite för jobbig - jag kan stänga av TVn och nöja mig med bilder istället.
   
6. Om jag tröttnar på just Han eller vill ha lite mer, så kan jag sätta mig och titta på en Indiana Jones-film - för han spelar i stort sett samma karaktär där.
   
7. Det är helt okej för mig att han är ihop med Leia - eftersom hon är coolast, och det bevisar vilken fantastisk smak han har. Så givmild är jag inte vanligtvis.
   
8. Ibland händer det att en viss kille jag är intresserad av går förbi mig i skolan, varpå folk gärna slänger in en kommentar om att jag borde ragga på honom, eller frågar hur det går. Han går aldrig förbi mig i skolan, men den dagen han gör det, då kommer folk inte behöva fråga om sånt.
   
9. Jag får aldrig höra ondskefullt skvaller om honom, för... han bor liksom i fel galax för sånt.
   
10. Om jag skulle tröttna på de bilder jag har av honom, så kan jag alltid googla fram fler bilder. Kan DU googla fram bilder på killen DU är kär i?

That's enough of that shit.

"Hur många n är det i Indiana Jones?"

Alla goda ting är tre, säger man, och jag tror fan det stämmer. Det finns ju TRE Star Wars-filmer värda namnet, tre filmer om Mannen Utan Namn, tre böcker i LotR-trilogin, och tre Indiana Jones-filmer. Om man bortser från den fjärde som ska komma ut 2007, men den räknas ju inte, eftersom den uppenbarligen handlar om Indys son (och att det är Harrison Ford är ju faktiskt halva grejen).

Som ett megastort Star Wars-fan var det ju inte en dag för tidigt att jag blev besatt av de här filmerna också, Indy och Han är ju trots allt äckligt lika varandra (och för er som inte känner mig; Han Solo är the love of my life)… eller i alla fall vid första anblicken. Men ju mer jag ser de här filmerna, desto mer ser jag skillnaderna mellan dem, och jag blir mer och mer imponerad av Harrison som skådespelare. När jag såg Once upon a time in Mexico och insåg att Johnny Depp spelade Jack Sparrow, med några förändringar, där sjönk han långt ner på skalan (men efter Kalle & Chokladfabriken tog han sig upp igen, iofs), för jag blev så besviken.

Här är det verkligen tvärtom. Första gången jag såg Temple of Doom tänkte jag ”de har tagit Han Solo och gett honom ett nytt namn och en egen filmserie!”, men när jag och Musikski hade Indiana Jones-maraton för några veckor sen (hon hade nämligen aldrig sett dem, och jag utbildade henne gärna), satt jag bara och märkte skillnaderna. Hela tiden. Tyvärr kan jag inte komma på några konkreta exempel här, men det är något med sättet att säga vissa saker, vissa grejer han gör, och vissa sätt att reagera på som gör det. Någon gång kommer jag säkert på något vettigt.

En sak som jag däremot lagt märke till och förfasats över är kvinnorollerna. I varje film är det ju någon som får ”äran” att nästan dödas ett antal gånger och på andra sätt riskera livet (men i gengäld får de ha sex med Indy, jag tror det jämnar ut sig), och de blir bara fjolligare och fjolligare. Marion i första film är faktiskt ganska häftig, hon och Leia har en hel del saker gemensamt, även om Marion är aningen mindre cool. Willie och Elsa är däremot helt körda.

Det går ju att argumentera om huruvida Elsa eller Willie är omanligast, jag personligen tycker att Elsa är värst (kanske för att jag hatar henne över huvud taget, men jag vet inte). Visserligen är Willie helt hysterisk och skriker om precis allt, men hon klarar ändå av en hel del. Hon sticker faktiskt in handen i ett mörkt hål fullt med jätteäckliga insekter för att det ”kanske” finns en spak eller något där som kan få taket att sluta rasa ner på Indiana och Short Round. Jag är jävligt tveksam till om jag skulle våga göra det.

Elsa är visserligen inte hysterisk, utan ganska sofistikerad, lugn, och utstuderad, men hon vågar inte ens gå igenom en kloak fullt av råttor, utan måste bli buren av allas vår hjälte (eller ja, min iaf). Jag skulle utan problem gått förbi råttorna, och det är nog mest pga det som jag grundar att hon är fjolligare på. Willie kan om hon vill, i alla fall.

Musiken är ju också klassisk. John Williams bevisar väl ganska väl att han är the shit när det gäller att komponera filmmusik, och visst är det väl ändå något speciellt när filmens soundtrack drar igång så fort hjälten gör något hjältemodigt? Spela roll om de voltar upp över sarlaccen eller svingar sig ut över ormar, det är ändå fint. Och en perfekt sak att vakna till, så gissa vem som har soundtracket som ringsignal? Jag skulle ljuga om jag sa nej…

Finns många andra fina karaktärer i de här filmerna också, Shorty i Temple of Doom till exempel (det är ungens första film, och han är ju bara för cool!), Sallah från Raiders och Last Crusade (John-Rhys Davies ffs!), Indys pappa (jag stör mig en hel del på honom, men han har sina stunder), eller kaptenen från Raiders som är med i kanske fem minuter allt som allt (men det är något med honom man bara gillar). Marcus Brody, förstås, grymt korkad och underhållande (”The pen, Henry, don’t you see? The pen is mightier than the sword!”). Plus den fula tortyrtysken från Raiders som är så jäkla ful att jag bara älskar att hata honom.

Nu försöker jag komma på ett bra sätt att avsluta den här bloggen på, men jag får inga bra idéer. Ett råd är ju att ni som tänker att ”men Ellen har rätt, Indiana är rätt het” ska bara BACK OFF, liksom, han är min. Jag har skrivit ett 100-sidor långt fic för att få ihop mitt alter ego med honom, glöm att ni får honom. Biatches.

That’s enough of that shit.

"For five hundred dollars?"

Så har jag äntligen sett Den gode, den onde och den fule! Fick den nämligen på DVD i födelsedagspresent, så en dag när Chriss var i skolan och jag hade noll att göra passade jag på att se den. Eftersom de andra två filmerna är underbara, och jag har hört från de allra flesta att den här filmen är riktigt bra, så hade jag höga förväntningar på den.

Förväntningar som den definitivt levde upp till! Visserligen var den nästan en timme längre än vad jag trodde, och jag funderade på om det faktiskt skulle gå att dra ut på den så länge, men JO det gick. Väldigt bra, faktiskt.

När jag och min samhällslärare diskuterade filmerna sa han, ”de är filmade på ett sätt som man aldrig skulle filma idag. Det är långa scener när de bara sitter tysta och äter”, och det har han helt i. Anledningen till att den är just tre timmar är att de sällan klipper av en scen för att hasta fram den, utan de drar ut på dem, visar exakt hur lång tid det tar att springa från förläggningen till bron. Och så vidare.

Personligen dyrkar jag alla snygga one-liners som är med. Jag menar, herregud, alla kan komma på en bra one-liner att äga någon med, men det krävs en viss talang för att göra det utan att låta alltför töntig. Och jag tycker att Clint Eastwood är jäkligt bra på att göra det (men som är bäst på just det är Harrison Ford, dels som Indiana Jones, men framförallt som Han Solo… mer om det någon annan gång!), på samma sätt som hans karaktär aldrig riktigt blir ägd, inte ens när han blir utsläpad i öknen och nästan dör av uttorkning. Visst, han är kanske inte i högstatus just då, men det är ingenstans som Tuco, den fule, (Eli Wallach) får en att känna att ”Blondie är så ÄGD av Tuco”. Om ni förstår vad jag menar.

Att Clintan är otroligt het i de här filmerna gör ju sitt till. Jag skiter ärligt talat i vad folk tycker om honom nu, men för fyrtio år sen, när han var trettiofem, då såg han bra ut. Jävligt bra ut. Och vill ni ta den diskussionen med mig är det enda svar ni kommer få, det här; http://www.foogle.biz/clint_eastwood/clint_guns.jpg.

De två första filmerna – För en handfull dollar, För några få dollar mer – är också grymt bra, även om jag bara sett den sistnämnda filmen en gång (För en handfull… har jag däremot inspelade på band och nu även på DVD, thanks to my mother). I första filmen händer ju egentligen ingenting, men på något vis är den ändå så cool, helt enkelt. Och jag menar, hur kan man inte gilla Mannen Utan Namns drygt självsäkra attityd, och hans irriterande sätt att få folk att äta upp sånt som de säger.

Anledningen till att Good, Bad and Ugly är den bästa av filmerna, är nog för att det finns fler karaktärer att följa i den. Tuco, till exempel, som visserligen är ganska misslyckad, och alldeles för girig för sitt eget bästa, borde egentligen dött redan i förtexterna, men på något vis börjar man ändå tycka om honom, och det blir uppenbart att han faktiskt har ”a golden hair angel watching over him…”.

Angel Eyes har filmen snyggast namn. Lätt. Jag har inte riktigt fattat om han är samma person som Mortimer i För några få dollar mer, det är i vilket fall samma skådespelare (Lee van Cleef), och Angel Eyes väcker ett svagt minne hos mig, men jag vet inte. Good, Bad and Ugly känns nämligen som en prequel (en uppföljare som utspelar sig innan första filmen), eftersom Blondie får sina kläder (skjortan, västen, ponchon) i den här filmen, men eftersom han tragiskt dör på slutet, så känns det inte troligt. Och om det är olika karaktärer, varför samma skådis? Den som har svaret får gärna höra av sig…

Men MUSIKEN i de här filmerna är bara för fantastisk. På ClintEastwood.net kan man lyssna på den (”Fistful of music part 1”), och har ni inte hört den har ni verkligen missat något. Alla kan väl egentligen nynna med till Den gode, den onde och den fules soundtrack, men faktum är att jag tycker att tvåan har de allra klockrenaste bitarna. Framför allt musiken som spelas upp varje gång Clintan dyker upp i bild, och den som finns i nånting3s onda klocka och förutspår död. Wow, det är allt jag säger, här har John Williams fått konkurrens.

Faktum är att jag skulle kunna sitta här i alla evighet och prata om vad jag gillar med de här filmerna (skjutposen!), häftiga citat (”no, God is not on our side, ’cause he hates idiots also”) eller hur otroligt cool och snygg Blondie är (http://koti.mbnet.fi/~jupa/hpr5.gif), men jag tror vi slutar här. SE de här filmerna, åtminstone en gång, det hör ju nästan till allmänbildningen, kan man ju tycka. Nanananana, na na na…

That’s enough of that shit.

P.S. Som ni kanske märkt skriver jag inte “Over and out” längre, utan ”That’s enough of that shit”. Det är nämligen vad Clintan säger istället för ”cut” när man han regisserar.D.S.