Alla goda ting är tre, säger man, och jag tror fan det stämmer. Det finns ju TRE Star Wars-filmer värda namnet, tre filmer om Mannen Utan Namn, tre böcker i LotR-trilogin, och tre Indiana Jones-filmer. Om man bortser från den fjärde som ska komma ut 2007, men den räknas ju inte, eftersom den uppenbarligen handlar om Indys son (och att det är Harrison Ford är ju faktiskt halva grejen).
Som ett megastort Star Wars-fan var det ju inte en dag för tidigt att jag blev besatt av de här filmerna också, Indy och Han är ju trots allt äckligt lika varandra (och för er som inte känner mig; Han Solo är the love of my life)… eller i alla fall vid första anblicken. Men ju mer jag ser de här filmerna, desto mer ser jag skillnaderna mellan dem, och jag blir mer och mer imponerad av Harrison som skådespelare. När jag såg Once upon a time in Mexico och insåg att Johnny Depp spelade Jack Sparrow, med några förändringar, där sjönk han långt ner på skalan (men efter Kalle & Chokladfabriken tog han sig upp igen, iofs), för jag blev så besviken.
Här är det verkligen tvärtom. Första gången jag såg Temple of Doom tänkte jag ”de har tagit Han Solo och gett honom ett nytt namn och en egen filmserie!”, men när jag och Musikski hade Indiana Jones-maraton för några veckor sen (hon hade nämligen aldrig sett dem, och jag utbildade henne gärna), satt jag bara och märkte skillnaderna. Hela tiden. Tyvärr kan jag inte komma på några konkreta exempel här, men det är något med sättet att säga vissa saker, vissa grejer han gör, och vissa sätt att reagera på som gör det. Någon gång kommer jag säkert på något vettigt.
En sak som jag däremot lagt märke till och förfasats över är kvinnorollerna. I varje film är det ju någon som får ”äran” att nästan dödas ett antal gånger och på andra sätt riskera livet (men i gengäld får de ha sex med Indy, jag tror det jämnar ut sig), och de blir bara fjolligare och fjolligare. Marion i första film är faktiskt ganska häftig, hon och Leia har en hel del saker gemensamt, även om Marion är aningen mindre cool. Willie och Elsa är däremot helt körda.
Det går ju att argumentera om huruvida Elsa eller Willie är omanligast, jag personligen tycker att Elsa är värst (kanske för att jag hatar henne över huvud taget, men jag vet inte). Visserligen är Willie helt hysterisk och skriker om precis allt, men hon klarar ändå av en hel del. Hon sticker faktiskt in handen i ett mörkt hål fullt med jätteäckliga insekter för att det ”kanske” finns en spak eller något där som kan få taket att sluta rasa ner på Indiana och Short Round. Jag är jävligt tveksam till om jag skulle våga göra det.
Elsa är visserligen inte hysterisk, utan ganska sofistikerad, lugn, och utstuderad, men hon vågar inte ens gå igenom en kloak fullt av råttor, utan måste bli buren av allas vår hjälte (eller ja, min iaf). Jag skulle utan problem gått förbi råttorna, och det är nog mest pga det som jag grundar att hon är fjolligare på. Willie kan om hon vill, i alla fall.
Musiken är ju också klassisk. John Williams bevisar väl ganska väl att han är the shit när det gäller att komponera filmmusik, och visst är det väl ändå något speciellt när filmens soundtrack drar igång så fort hjälten gör något hjältemodigt? Spela roll om de voltar upp över sarlaccen eller svingar sig ut över ormar, det är ändå fint. Och en perfekt sak att vakna till, så gissa vem som har soundtracket som ringsignal? Jag skulle ljuga om jag sa nej…
Finns många andra fina karaktärer i de här filmerna också, Shorty i Temple of Doom till exempel (det är ungens första film, och han är ju bara för cool!), Sallah från Raiders och Last Crusade (John-Rhys Davies ffs!), Indys pappa (jag stör mig en hel del på honom, men han har sina stunder), eller kaptenen från Raiders som är med i kanske fem minuter allt som allt (men det är något med honom man bara gillar). Marcus Brody, förstås, grymt korkad och underhållande (”The pen, Henry, don’t you see? The pen is mightier than the sword!”). Plus den fula tortyrtysken från Raiders som är så jäkla ful att jag bara älskar att hata honom.
Nu försöker jag komma på ett bra sätt att avsluta den här bloggen på, men jag får inga bra idéer. Ett råd är ju att ni som tänker att ”men Ellen har rätt, Indiana är rätt het” ska bara BACK OFF, liksom, han är min. Jag har skrivit ett 100-sidor långt fic för att få ihop mitt alter ego med honom, glöm att ni får honom. Biatches.
That’s enough of that shit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar