"I'm here to fight for truth, and justice, and the American way..."

Någon mer än jag som var uppe till sex inatt och såg Kanal5s Stålmannen-maraton? Tja, om ni inte gjorde det, utan prioriterade er skönshetssömn, får jag väl bara säga att ni missade något. För det första själva grejen med ett maraton, det är så mycket bättre än att sända tre filmer i samma serie med en veckas mellanrum. Eller kanske inte bättre, men åtminstone mer underhållande när man är på det humöret. Dessutom missade ni ett par filmer, som trots att de har några år på nacken och trots att de har en del b specialeffekter, faktiskt är bra.

Jag är egentligen inget fan av Stålmannen, mina favorithjältar är ju Fantomen och Batman, eftersom de faktiskt inte har några egentligen krafter och ändå lyckas spöa så många bad guys att Clintan framstår som omanlig. Den enda filmen jag hade sett innan var Superman II, som vi har på VHS, och det var flera år sen så det jag mindes ur filmen var inte mycket. I stort sett ingenting, faktiskt, så den här recensionen är hyffsat opartisk, fantastiskt nog (den enda fördel den har är slutet på 70, början av 80-talet som trots allt var en fin ålder).

Och ändå kunde jag inte låta bli att faktiskt gilla de här filmerna. I alla fall de två första. Det är inte för att Stålmannen egentligen har en särskilt het dräkt (den har sin charm, som alla superhjältedräkter, men den där grejen med kalsonger utanpå tikåerna kan inte ses som annat än hopplöst ute. Jag röstar på Spiderman som mest välklädda superhjälte, tätt följd av Batman som han ser ut i senaste filmen), eller för att hans krafter känns så bra och verkligshetstrogna (snarare tvärtom, vilket kan ha märkts på min ironi), utan bara för att jag helt enkelt tyckte om och se dem. Skådespelarna var bra, specialeffekterna var hyffsade (självklart med vissa grymt fula undantag), skurkarna var farliga, och handlingen var inte allt för överdriven (ibland, kanske, men man får se det som underhållning).

Med ett stort undantag: tredje filmen (som översatts från Superman III till det betydligt töntigare Stålmannen åker på en kryptonit - vad tänkte den som kom på det med!?). Handlingen är helt skum, en kille som är sämst på typ allt blir över en natt värsta hackern och blir anställd av Ross Webster (spelad av Robert Vaughn, som haft en hel del roller, men för mig ändå alltid kommer vara Albert i Svindlarna) för att förstöra Colombias kaffeskörd. Det lyckas, men Stålmannen dyker upp och räddar Colombia genom att - det här är äkta humor - vända upp och ner på en tyfon och blåsa den regnskadade marken torr. Webster bestämmer sig då för att göra sig kvitt Stålmannen genom att ge honom kryptonit, något som först inte verkar funka, men sedan visar sig vara alldeles för bra gjort; kryptoniten tar bort allt det goda i honom, och helt plötsligt har vi en elak stålman, som gillar att jävlas med folk. Till råga på allt vill Webster ta över världen med hjälp av en superdator, och, ja... ni hör ju. Det hände att man skrattade rakt ut flera gånger bara för att handlingen var så absurd och specialeffekterna fula, och i slutet verkade det som att någon tryckt på Steven Spielberg-knappen (ni vet, den som löser upp alla intrigtrådar med hjälp av onödigt mycket fula specialeffekter) bara för att få slut på den. Trots det var den ändå sevärd, kanske inte lika bra som de andra två, men den funkade.

Annars gillar jag speciellt när man får se skillnaden mellan Clark Kent och Stålmannen, det är fantastiskt duktigt av Christopher Reeve att i stort sett spela två karaktärer i samma film (och snygg är han också, testa t ex att klicka på bilden här i inlägget ;), framför allt vid ett tillfälle i första filmen där han byter karaktär mitt i en mening - wow, säger jag bara. Lika mindre wow, men desto mer humor (och mer som talar för att jag ska gilla i filmen) är ju hur otroligt amerikansk filmen är. Kommentaren om vad Stålmannen gör på jorden som fick bli rubrik på den här bloggen, samt slutscenen på Superman II när han kommer flygandes med en amerikanska flagga är ju så bra att man inte kan ogilla det... inte om man gillar USA i alla fall.

Så, ni som missade det här: your mistake. Att spendera natten med att kolla på Stålmannenfilmer och snacka skit är ett ganska bra sätt att slå ihjäl lite tid på, och trots att det kanske hade varit smidigare av femman att börja maratonet tre timmar tidigare, vid 8, så var det ändå värt att knappt få någon sömn för. Dessutom tror jag att jag ska försöka skaffa de filmer jag inte har av serien också, det känns som att jag kommer vilja se om dem någon gång.

And that's enough of that shit.

Idag ser jag på:
- Påtaglig fara, TV4, 21.00

Förresten så ska jag recensera alla romantiska komedier med mina nya idol Hilary Duff när jag kommer hem från Holland den 31, så i augusti har ni en del bloggar att se fram emot. Dessutom ska jag försöka bli mer organiserad på den här bloggen i höst... och så har jag ju en ganska kul nyhet att delge i början av augusti också. Ni har en del att se fram emot! :P