Ohhhh, var det någon som såg på Robins igår - Sveriges nya talkshow? Jag gjorde i alla fall det, eftersom jag tillbringat otaliga nätter med att se gamla David Letterman Show-avsnitt på TV6 och ville veta om det var lika bra, och jag tänker definitivt titta vidare!
Visserligen sa de att det inte skulle vara som de amerikanska talkshowens, men det vet jag inte om jag håller med om, det är fortfarande samma lama humor, skämtande om aktuella saker, och även om det inte finns någon trummis för bandet att prata med, så funkar en TV med en bild på Henke Larsson och utdrag ur hans intervjuer ganska bra som substitut: med andra ord är det precis som man vill ha en talkshow, och dessutom bara en halvtimme långt så man slipper bli uttråkad.
Däremot så sätter SVT ribban direkt när de låtsas ha tagit fast en man som fotat kvinnor under kjolen och ska försöka få tag på offer genom att visa upp bilderna i TV. "Det här är fitta 1, och det här är fitta 2" säger polisen dödsseriöst, och jag konstaterar att SVT definitivt står för det här med fri televison, och att just det här, det var nog inte så amerikanskt kanske. Lite roligt när det sen ringer in en kvinna och förklarar att "jag är helt säker på att det är jag som är fitta 2. Det var min granne som kom in och skrek att jag var på TV", men i övrigt var just det ett ganska lamt inslag.
Självklart fanns det ju en gäst också, den här gången var det Anders Jansson - mer känd som han Anders i Hipp hipp! och det var ju ett bra drag att ha honom som första gäst - för han är ju kul så det räcker. Nu vet vi alltså att det kommer en ny säsong av Hipp Hipp! med start 1 december där vi får följa med olika karaktärer under julfirandet, och har vi inte alla undrat vad Tiffany Persson röstar på i valet...?
Orkar tyvärr inte kolla upp vilken gäst det blir nästa vecka, men jag tänker sätta mig och titta i vilket fall som helst, för Robins är ett kul program, och den något okända programledaren (som heter... ja, just det: Robin!) har en hel del skills inom stå upp-komik, och dessutom en trevlig skånsk dialekt som också avamerikaniserar det hela. Mer talkshows till Sverige, hoppas jag!
That's enough of that shit.
Idag ser jag på:
- Mitt liv som död, SVT2, 20.00
torsdag, augusti 24, 2006
onsdag, augusti 23, 2006
"What would you prefer - yellow spandex?"
Innan jag ens säger något annat så måste jag bara få fram en viktig, viktig sak: fan vad Wolverine är snygg! Jag menar, visst, jag hade hört typ alla säga att "guuud, Hugh Jackman, alltså, jag trodde inte man kunde se bra ut i skägg!" men vart lite "jaha, what's the big deal?". Enda tills jag såg första filmen när den gick på TV4, och helt plötsligt förstod precis vad alla pratade om. Wow, är allt jag tänker säga (och att jag försökte fixa hans frisyr på min pojkvän utan något vidare resultat, så om ni vet någon sida med en guide till sånt, hör av er!).
Så, ni kan vi fortsätta.
Jag var lite skeptisk till filmerna först, antagligen för att jag fått för mig att de var tråkiga och överskattade, vilket var korkat av mig, för hittills har ingen seriefilm som jag sett lyckats göra mig besviken (jag bara älskar Batman Begins och nu är ju Superman min nya favorit!), och det gjorde ju såklart inte den här heller. Wow! liksom, den har en sån bra historia (vi älskar väl samhällskritiska metaforer, eller?), och skådespelarna är ju helt klart bra. Ian McKellen, Patrick Stewart och James Marsden - för att nämna några - gör såklart ett bra jobb, och actionen är snygg... vad kan man egentligen säga om filmen som gör en recension intressant?
Okej, till att börja med har vi ju de klara referenserna till nazisterna, i och med kriget som "de vanliga människorna" (det känns fel att säga mugglare, så jag låter bli) är på väg att starta mot mutanterna... eller i alla fall makthållarna, jag skulle väl inte påstå att de har hela mänskligheten på sin sida, som så många gånger. Faktum är att när jag snabbt berättade om filmen för min pappa (för att få honom att köpa en biljett åt mig så jag kunde se tredje filmen på båten till Tyskland, om någon bryr sig) så var det just den grejen som fick honom att säga att man nog borde se den filmen, och vi vet väl alla hur svårt det kan vara att imponera på sina föräldrar med "populärkultur"? ;)
Åter till ämnet: nazism, minoriteter, hela den här grejen med att vilja utrota mutanter går lätt att tolka som massa andra saker, man kan analysera det och få ut ganska mycket ur det, och bara den grejen får en ju nästan att vilja se filmerna (eller läsa serierna, icke att förglömma), för ju mer bottnar, desto mer action (förlåt, det där är från den urtöntiga reklamen för serierna som jag såg förut "ju fler MUTANTER desto bättre ACTION", jag tror det är en av anledningarna till att jag dissade filmerna). Dessutom har tredje filmen en sak som gör allting ännu bättre: botemedlet mot x-genen.
Men vänta lite, är mutanterna verkligen sjuka? Det här är så fantastiskt, jag diskuterade homosexuella för ett tag sen, och en av personerna ansåg att det är helt okej att vara gay och så, men det är inte normalt, det är liksom något som är fel. "Men så får man inte säga, för då är man homofob, men det är inte så jag menar", förklarade han, och hans kompis kom genast in som stöd: "jag vet, det är som när de säger att de har ett botemedel mot mutanter i X-Men III, det är en bra tanke, men de använder fel ord för det". Liksom, bara att man kan använda det som en seriös tanke i en diskussion är ju sjukt fascinerande, och att man dessutom kan ignorera alla politiska och samhällskritiska grejer i filmerna och bara koncentrera sig på cool action, snyggt skådespeleri (och snygga skådisar, höhö), och såna där filmiska saker, det är ju ett koncept som inte kan misslyckas. Eller?
Och som vanligt är det tredje filmen som är mystisk, den här gången som ett resultat av att de bytt regissör (som vanligt), men jag tycker inte det är sådär skumt filmat som kriktikerna har sagt att det var, jag skulle nästan säga att jag tycker att den filmen är bäst av de alla tre - vilket säger en hel del. Visst, det är flera dödsfall som vi kanske skulle klara oss utan, vissa karaktärer som plockats bort (typ han teleporteraren från X2, som bara var sååå söt!), men jag tycker den är bra ändå. Antagligen är det väl bara folk som är gnälligare än jag som klagat på det där, men vad vet jag, vissa människor hakar upp sig på småsaker.
Så som vanligt: seee de här filmerna, de är definitivt ett sånt där som kommer räknas som klassiker om ett par åt, jag lovar. Och vissa skådespelare, Patrick Stewart t ex, kommer få leva med att den nya generationen refererar till honom som "han som var med i X-Men". Vi andra, vi kan bara vänta på att "Magneto" har premiär nästa år - och hoppas att den är bra.
That's enough of that shit.
Så, ni kan vi fortsätta.
Jag var lite skeptisk till filmerna först, antagligen för att jag fått för mig att de var tråkiga och överskattade, vilket var korkat av mig, för hittills har ingen seriefilm som jag sett lyckats göra mig besviken (jag bara älskar Batman Begins och nu är ju Superman min nya favorit!), och det gjorde ju såklart inte den här heller. Wow! liksom, den har en sån bra historia (vi älskar väl samhällskritiska metaforer, eller?), och skådespelarna är ju helt klart bra. Ian McKellen, Patrick Stewart och James Marsden - för att nämna några - gör såklart ett bra jobb, och actionen är snygg... vad kan man egentligen säga om filmen som gör en recension intressant?
Okej, till att börja med har vi ju de klara referenserna till nazisterna, i och med kriget som "de vanliga människorna" (det känns fel att säga mugglare, så jag låter bli) är på väg att starta mot mutanterna... eller i alla fall makthållarna, jag skulle väl inte påstå att de har hela mänskligheten på sin sida, som så många gånger. Faktum är att när jag snabbt berättade om filmen för min pappa (för att få honom att köpa en biljett åt mig så jag kunde se tredje filmen på båten till Tyskland, om någon bryr sig) så var det just den grejen som fick honom att säga att man nog borde se den filmen, och vi vet väl alla hur svårt det kan vara att imponera på sina föräldrar med "populärkultur"? ;)
Åter till ämnet: nazism, minoriteter, hela den här grejen med att vilja utrota mutanter går lätt att tolka som massa andra saker, man kan analysera det och få ut ganska mycket ur det, och bara den grejen får en ju nästan att vilja se filmerna (eller läsa serierna, icke att förglömma), för ju mer bottnar, desto mer action (förlåt, det där är från den urtöntiga reklamen för serierna som jag såg förut "ju fler MUTANTER desto bättre ACTION", jag tror det är en av anledningarna till att jag dissade filmerna). Dessutom har tredje filmen en sak som gör allting ännu bättre: botemedlet mot x-genen.
Men vänta lite, är mutanterna verkligen sjuka? Det här är så fantastiskt, jag diskuterade homosexuella för ett tag sen, och en av personerna ansåg att det är helt okej att vara gay och så, men det är inte normalt, det är liksom något som är fel. "Men så får man inte säga, för då är man homofob, men det är inte så jag menar", förklarade han, och hans kompis kom genast in som stöd: "jag vet, det är som när de säger att de har ett botemedel mot mutanter i X-Men III, det är en bra tanke, men de använder fel ord för det". Liksom, bara att man kan använda det som en seriös tanke i en diskussion är ju sjukt fascinerande, och att man dessutom kan ignorera alla politiska och samhällskritiska grejer i filmerna och bara koncentrera sig på cool action, snyggt skådespeleri (och snygga skådisar, höhö), och såna där filmiska saker, det är ju ett koncept som inte kan misslyckas. Eller?
Och som vanligt är det tredje filmen som är mystisk, den här gången som ett resultat av att de bytt regissör (som vanligt), men jag tycker inte det är sådär skumt filmat som kriktikerna har sagt att det var, jag skulle nästan säga att jag tycker att den filmen är bäst av de alla tre - vilket säger en hel del. Visst, det är flera dödsfall som vi kanske skulle klara oss utan, vissa karaktärer som plockats bort (typ han teleporteraren från X2, som bara var sååå söt!), men jag tycker den är bra ändå. Antagligen är det väl bara folk som är gnälligare än jag som klagat på det där, men vad vet jag, vissa människor hakar upp sig på småsaker.
Så som vanligt: seee de här filmerna, de är definitivt ett sånt där som kommer räknas som klassiker om ett par åt, jag lovar. Och vissa skådespelare, Patrick Stewart t ex, kommer få leva med att den nya generationen refererar till honom som "han som var med i X-Men". Vi andra, vi kan bara vänta på att "Magneto" har premiär nästa år - och hoppas att den är bra.
That's enough of that shit.
fredag, augusti 11, 2006
Superman Returns
Mannen av stål är tillbaka, den här gången har han tagit med sig snyggare stövlar, bättre specialeffekter och en rad helt nya skådespelare. Men förutom de tre sakerna så är det inte mycket som skiljer den här filmen från de gamla från 70-80-talet.
Det betyder i stort sett att om man aldrig gillat de gamla filmerna är chansen ganska stor att man inte kommer gilla den här heller. Det vill säga, om ogillande beror på dålig handling, overkliga karaktärer eller att Christopher Reeve inte klär i rött och blått (eller den typiska locken i pannan, för den finns kvar). I den här filmen återvände Stålmannen (nu spelad av Brandon Routh) till jorden efter en semester på fem år då han varit ute i rymden och letat efter sin hemplanet Krypton. Men saker och ting går inte som han tänkt sig, Krypton går inte att hitta, och hemma på jorden har alla gått vidare: hans älskade Lois Lane (Kate Bosworth) har gift sig, skaffat en son, och till råga på allt vunnit Pulitzer-priset för artikeln ”Varför världen inte behöver Stålmannen”.
Men har hon verkligen rätt i det? Bara dagarna är efter Stålmannens återkomst är världen i extas, och att räddningen finns i närheten verkar vara allt annat än onödigt.. När sen den evigt onde Lex Luthor (Kevin Spacey den här gången) får en av sina vanliga galna idéer och bestämmer sig för att skapa en helt ny kontinent (vilket självklart kommer sluta med att miljarders oskyldiga människor dör, vad ska annars onda genier göra?) genom att sno Stålis kristaller, då blir det mer än uppenbart att världen – och Lois Lane – behöver honom mer än någonsin.
När jag började se den här filmen var jag rädd att det bara skulle vara en bra remake av de gamla filmerna (för vi vet väl alla att bra filmer från slutet av 70-talet borde få vara just bra filmer från den tiden… Star Wars, någon?), jag var nästan rädd att den skulle vara bättre, men det visade sig vara helt i onödan. Filmmakarna är mycket medvetna om att Reeve är, och förblir, bäst som Stålmannen, och hela filmen dedikeras respektfullt till han och hans fru i slutet. Och det är därför det här är en uppföljare, en sen uppföljare, men en bra uppföljare. Till och med Marlon Brando får vara med igen, som en röst från det förflutna (nu i dubbel bemärkelse), och det är en av de sakerna som gör den här filmen så bra.
När det gäller skådespelarna har de också lyckats, de bästa ersättarna är ironiskt nog för ondingarna, Kevin Spacey gör Lex Luthor nästan lika bra som Gene Hackman, och hans eviga kompanjon, som visserligen har bytt namn (från miss Teschmascher till Kitty Kowalski), är fortfarande lika kluven i var hon står (för visst verkar hon lite förtjust i allas vår hjälte?) och inte har hon blivit smartare heller. Men många andra är också bra ersatta, de allra flesta faktiskt, så låt oss koncentrera oss på den som är allra intressantast här;
Brandon Routh. Visste ni att han fick rollen genom att spilla kaffe på regissören? Genom att göra det visade det sig att han skulle vara perfekt som den något klantige Clark Kent, och det stämmer faktiskt, han är fantastisk som Clark Kent… bara inte lika fantastisk som Reeve. Detsamma gäller honom som Stålmannen, han är bra, jag kan inte komma på en enda person som skulle vara en bättre ersättare än honom, men han är inte lika bra. Och kanske är det just det som är så bra, att han inte är lika bra, att han inte försöker göra rollen på samma sätt, utan gör den på sitt eget sätt. Lite som att försöket att ersätta Freddie Mercury i Queen.
That's enough of that shit.
Förresten, visste ni att jag skriver för Hogwarts.nus officiella tidning - HoggyExpressen? Jo, jag skriver om film, faktiskt, och den här recensionen kan man även läsa på HEs hemsida; http://he.neelah.com/
Kul, va?
Det betyder i stort sett att om man aldrig gillat de gamla filmerna är chansen ganska stor att man inte kommer gilla den här heller. Det vill säga, om ogillande beror på dålig handling, overkliga karaktärer eller att Christopher Reeve inte klär i rött och blått (eller den typiska locken i pannan, för den finns kvar). I den här filmen återvände Stålmannen (nu spelad av Brandon Routh) till jorden efter en semester på fem år då han varit ute i rymden och letat efter sin hemplanet Krypton. Men saker och ting går inte som han tänkt sig, Krypton går inte att hitta, och hemma på jorden har alla gått vidare: hans älskade Lois Lane (Kate Bosworth) har gift sig, skaffat en son, och till råga på allt vunnit Pulitzer-priset för artikeln ”Varför världen inte behöver Stålmannen”.
Men har hon verkligen rätt i det? Bara dagarna är efter Stålmannens återkomst är världen i extas, och att räddningen finns i närheten verkar vara allt annat än onödigt.. När sen den evigt onde Lex Luthor (Kevin Spacey den här gången) får en av sina vanliga galna idéer och bestämmer sig för att skapa en helt ny kontinent (vilket självklart kommer sluta med att miljarders oskyldiga människor dör, vad ska annars onda genier göra?) genom att sno Stålis kristaller, då blir det mer än uppenbart att världen – och Lois Lane – behöver honom mer än någonsin.
När jag började se den här filmen var jag rädd att det bara skulle vara en bra remake av de gamla filmerna (för vi vet väl alla att bra filmer från slutet av 70-talet borde få vara just bra filmer från den tiden… Star Wars, någon?), jag var nästan rädd att den skulle vara bättre, men det visade sig vara helt i onödan. Filmmakarna är mycket medvetna om att Reeve är, och förblir, bäst som Stålmannen, och hela filmen dedikeras respektfullt till han och hans fru i slutet. Och det är därför det här är en uppföljare, en sen uppföljare, men en bra uppföljare. Till och med Marlon Brando får vara med igen, som en röst från det förflutna (nu i dubbel bemärkelse), och det är en av de sakerna som gör den här filmen så bra.
När det gäller skådespelarna har de också lyckats, de bästa ersättarna är ironiskt nog för ondingarna, Kevin Spacey gör Lex Luthor nästan lika bra som Gene Hackman, och hans eviga kompanjon, som visserligen har bytt namn (från miss Teschmascher till Kitty Kowalski), är fortfarande lika kluven i var hon står (för visst verkar hon lite förtjust i allas vår hjälte?) och inte har hon blivit smartare heller. Men många andra är också bra ersatta, de allra flesta faktiskt, så låt oss koncentrera oss på den som är allra intressantast här;
Brandon Routh. Visste ni att han fick rollen genom att spilla kaffe på regissören? Genom att göra det visade det sig att han skulle vara perfekt som den något klantige Clark Kent, och det stämmer faktiskt, han är fantastisk som Clark Kent… bara inte lika fantastisk som Reeve. Detsamma gäller honom som Stålmannen, han är bra, jag kan inte komma på en enda person som skulle vara en bättre ersättare än honom, men han är inte lika bra. Och kanske är det just det som är så bra, att han inte är lika bra, att han inte försöker göra rollen på samma sätt, utan gör den på sitt eget sätt. Lite som att försöket att ersätta Freddie Mercury i Queen.
That's enough of that shit.
Förresten, visste ni att jag skriver för Hogwarts.nus officiella tidning - HoggyExpressen? Jo, jag skriver om film, faktiskt, och den här recensionen kan man även läsa på HEs hemsida; http://he.neelah.com/
Kul, va?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)